Hur mår du egentligen?

Jag satt i bilen en söndagmorgon i augusti. På väg till Nynäshamn efter en släktträff. Dagen innan hade min klocka ringt tjugo över fem. Familjen hade tagit morgonfärjan för att åka till Nävekvarn. Det var jobbigt att gå upp den morgonen, det minns jag. Men jag sköt undan tröttheten och tänkte att jag nog skulle piggna till av en morgondusch. Och det gjorde jag. 

Båtresan till Nynäshamn gick bra. Elsa var på glatt humör. Lite gnälligare var hon i bilen mellan Nyköping och Nävekvarn. Jag minns hur jag tänkte att det bara var några mil kvar. Huvudet dunkade. Ögonen brände. Svetten rann. Hjärtat slog snabbt. Men vi skulle snart vara framme.

Väl framme skulle vi fräscha till oss och sedan raskt bege oss mot samling och kaffe. Elsa behövde en torr blöja. Hon låg på sängen, snurrande och sparkande samtidigt som jag försökte få fast blöjan och på kläderna igen. Hon gled ur händerna på mig gång på gång. Hjärtat började slå hejdlöst igen. Jag släppte henne, sa åt Mattias att ta över, och gick och satte mig i vandrarhemmets soffor utanför vårt rum. Jag minns att jag tänkte att jag ville åka hem igen. Åka hem och lägga mig. Jag ville inte vara där. Jag orkade inte vara där. Efter en stund slutade hjärtat rusa och jag kunde åter samla mig.

Nu kom släkten. Jag kammade håret och satte på mig ett leende. Kaffe och en promenad som aldrig tycktes ta slut. Jag undrade varför jag inte njöt. Jag som vanligtvis älskar att promenera och lyssna på gamla historier om hus, skolor, människor. Om livet. Nu var jag bara tom. Önskade att det skulle ta slut. Jag stod inte ut en minut till. Så jag höll andan och bara flöt med. Jag såg läppar som rörde sig, men hörde inte orden. Jag var på väg att brista, men allt jag tänkte på var att inte börja gråta. Åtminstone inte så någon såg. 

Middagen minns jag som ett töcken. Jag tror att jag sa vad som förväntades. Jag drack vin och sjöng med till sånger. Jag minns att jag hoppades att Elsa skulle vägra somna i vagnen så att jag kunde gå tillbaka till vandrarhemmet med henne och sova. Jag var så trött. Så trött. Men det förväntades att jag skulle orka. Så jag satte mig inne på toaletten en stund. Där var det tyst. Jag tog ett djupt andetag och gick ut i dimman igen.  

Morgonen efter var det äntligen dags att få komma hem igen. Jag satt bak i bilen. Elsa var gnällig igen. Hennes skrik kändes som knivar i öronen. Jag ville inget hellre än att få vara ifred. Där det var tyst. Jag kände en panik rasa över mig. Jag ville öppna bildörren och hoppa ut. Men så somnade hon och lugnet infann sig snabbt. Jag lyfte blicken och mötte Mattias i backspegeln. 

Hur mår du egentligen? undrade han.

Jag var genomskådad. Nu var det Game Over

 

 

 

 


Liknande inlägg

Kommentera här: