Gott nytt år!

Oj, vad längesen jag skrev här nu då. Dagarna har bara flugit iväg. Jag hade varit snäll i år. Fick många fina presenter. Tack alla! Idag beger jag mig vidare till Kalmar, efter en snabbvisit hemma i Krisitianstad för fotografering till Framtidsdagen den 5/2.. I Kalmar blir det nyårsfirande och uppsatsskrivande för hela slanten. Är hemma igen den 2a. Då tänker jag lägga upp lite bilder här som representerar allt kul som hänt i mitt liv år 2008. :) Fram till dess önskar jag er alla en god fortsättning och ett gott nytt år! Ta det lugnt med raketer och sprit!

KRAM

Du gjorde mig illa

Hur vet man att man inte håller på att tappa förståndet fullständigt? Jag vill våga påstå att jag, trots mitt förrvirrade och tankspridda yttre, är en ganska förnuftig människa. Vanligtvis. När det gäller viktiga frågor som utbildning, familj, framtid, kärlek, vänner, ekonomi och så. Varför är det då så att jag, ju närmre nyårsafton jag kommer, tappar ännu en gnutta vett varje dag? Som jag berättat tidigare så upphör ett halvårs hopplös väntan om 8 dagar(om jag räknat rätt). Och oavsett hur tungt det eventuellt blir så menar jag det. No more väntartjej. Har aldrig varit det och kommer inte sluta som den patetiska bruden som väntar på ingenting. Punkt slut. Det har redan gått för långt. Så, egentligen borde jag känna mer och mer lättnad i mitt sinne ju fler dagar som går. Men icke. Tvärtom. Jag känner en inre oro och stress. Och smärta. Jag har börjat fundera på vad det kan bero på egentligen. Jag trodde ju att jag kände mig själv bättre än så här.

Jag tror att jag kan sammanfatta känslan som lite bitterljuv. Jag har en evig längtan, men samtidigt är det smärtsamt. rädslan är smärtsam. rädslan att jag ska få bekräftat att samma dag som jag tänkte "Nu vet jag." så tänkte du "Nej, det är inte hon". Och att alla de gånger det gör ont att åka mot kristianstad så tänker du "vad skönt". Och än värre att jag ska få bekräftat att alla de gånger jag sett rakt igenom dig så har du egentligen bara lett tillbaka och tänkt "vad tittar hon på?" Jag tror det är där smärtan kommer in. Det är rädslan att det inte är ömsesidigt självklart. Det värker. Och det gör mig galen. En god vän sa något för några kvällar sedan som gjorde mig fundersam. "Det är så fascinerande Sofie, hur du, oavsett smärtan du känner inombords, tar på dig det bästa av leende och säger till vederbörande att allt är bra. Inte för att du vill luras på något sätt, utan för att du inte vill att någon annan ska känna skuld för den smärta du bär på." Det fick mig att fundera. För så vill jag inte vara egentligen. Jag menar inte att jag vill lägga skulden på någon, men samtidigt vill jag kunna säga "du gjorde mig illa." Det är inte OK. Men, visst, hon har kanske rätt. Jag kanske är en gömmare.

Jag brukar få höra av min trogna bloggläsare att jag har en förmåga att sätta ord på deras tankar. Just i denna kväll hoppas jag att jag inte har gjort det. För denna smärta, förvirring och rädsla önskar jag ingen.

Det svarta guldet

Nu är jag hemma i Billeberga hos min älskade familj. Som jag har längtat. Det är så skönt att komma hem här och se att allt är som vanligt här. Så som det alltid varit. När jag åker hem vill jag gärna träffa alla i min familj. Helst samtidigt, men det bli ju lite svårt. Så jag åker hem till morfar en runda, sen till morbror, pappa o Karina och sen hem igen. Det blir några besök på en dag ibland. Och vi i familjen är alla likadana. "Åh, vad roligt att du kommer inom. Jag sätter på kaffe!" (Med undantag från pappa, för han är ingen kaffeälskare längre). Ni kanske undrar varför det verkar som att detta är ett problem, men jag kommer till det. Jag älskar kaffe. Min morfar har lärt mig allt jag kan. Eller mycket i alla fall. När jag var knappt 3 år sprang jag runt i deras trädgård med min fina vita tofflor (som jag ständigt vrickade mina små fötter i), stal morfars hammare när han byggde nytt garage och tvingade honom att ta massa pauser i jakt på sina verktyg. Det enda han hittade dock, var min tofflor som jag sparkat av mig för att kunna springa ifrån honom snabbare. Så morfar och jag blev trötta av allt springande och skrattande och slog oss alltid ner på trädgårdsbänken. Vad gjorde vi där tro? Var det sommar åt vi glasspinne och kall öl(!). Jo, det är sant. Han har lärt mig att dricka öl. Alla dagens bakfyllor är hans fel. =) Och var det kall höst satt vi inomhus och åt glass istället...och drack kaffe. KAFFE. Mums! Är det konstigt man älskar min morfar? Jag växte upp och blev lite längre, men tyckte fortfarande om kaffe. i 18 år har jag druckit kaffe när plötsligt en dag efter min dagliga kopp något går snett. Jag får magknip. Så var det med det. Jag tål inte kaffe längre. Så därför, när jag kommer hem till min kaffefamilj, är det jobbigt. Jag älskar kaffe, men tål det inte. Och dricker det ändå. Hos alla. Morfar, morbror, farmor, mamma..... så nu har jag i flera dagar gått runt med kronisk magknip pga allt jäkla kaffe. Och till råga på allt har jag ju insett det uppenbara: Jag har dålig karaktär! Kan inte säga nej till det svarta guldet. Jag undrar hur detta ska sluta.




Liknande inlägg