När demokrati blir skam och sorg

I Sverige har vi något så fint som demokrati. Folkmakt. Det är något verkligt stort. Något unikt i ett världsperspektiv, då många länder saknar detta privilegie. Att få påverka sitt lands styre genom att lägga sin egen röst på hur man vill att ens samhälle ska styras. Och av vilka. För framtiden.

Framtiden.

I morse vaknade jag och slog upp dagstidningen. Nyfikenheten ersattes av en kall kår genom ryggraden. Knappt hälften av Sveriges röstberättigade invånare hade röstat i Europavalet. Och närmre 10% av dem hade lagt sin röst på ett öppet främlingsfientligt parti.

Tio procent.

Det är mycket. Men trots det, var det inte den höga siffran som skrämde mig. Det som skrämde mig, och som skrämmer mig ännu, är följande fråga: Vad kommer detta att innebära?

För nu är två av Sveriges ledamöter i Europaparlamentet representerade av Sverigedemokraterna. Ett parti som i tydliga ställningstagande menat att homosexualitet inte är, och aldrig kommer vara normalt. Ett parti som på fullaste allvar menar att våldtäkt är ett uttryck för islamsk kultur samt att muslimerna är vårt största utländska hot sedan Andra världskriget.

Sverigedemokraterna stöder även (och bokstavligen jublar) partier som exempelvis Front National. De har redan träffats för ett första möte, med målet att samarbeta. Vad som bör belysas här är att Front National, bland annat vill: införa dödsstraff, förbjuda abort, stoppa utomeuropeisk invandring, förbjuda homosexualitet och belöna kvinnor som inte arbetar. Samma parti gick i veckan ut och menade att Ebola-viruset skulle lösa invandringsfrågan på tre månader. Dessutom menar partiledaren att förintelsen bara är en liten "detalj" under Andra världskriget.

Det räcker inte där. Ett annat närstående parti, som fått för många röster i Europavalet, är Nya Högern i Polen, som stoltserar med uttryck som "Kvinnor borde inte ha rösträtt" och "Det är äckligt att titta på funktionshindrade".

Demokrati. Grattis Sverige. Bra jobbat.

En del av er som läser detta kommer vilja skriva till mig att demokrati faktiskt innebär att man får tycka vad man vill och att jag inte ska ifrågasätta er, eftersom ni inte ifrågasätter mitt ställningstagande. Ni har rätt. Absolut. Men kom då samtidigt ihåg att vi också lever i ett land med religionsfrihet. Ett land vars värdegrund genomsyras av människors lika värde. Detta ska vi som demokratiska medborgare också stödja. Det är vår skyldighet. Det är ett ansvar vi bär. Du och jag. Om inte för vår skull så för våra barn. Och barnbarn. Och barnbarnsbarn. Vad vill vi att deras värld och vardag ska speglas av?

Nästan 20% av min hemorts invånare lade sin röst på Sverigedemokraterna igår. 1 av 5. Det går nu upp för mig att flera av mina närmsta bekanta kan ha lagt sin röst på ett parti som står för allt annat än demokrati och människovärde. Detta innebär ytterligare ett problem för mig. För det är mina närmsta som ska hjälpa mig att forma framtiden. Människor, vars värderingar, med största sannolikhet kommer påverka mina blivande barn. Och barnbarn. Och barnbarnsbarn.

Till er vill jag säga följande:

Jag vill att mina framtida barn ska förstå vad mångfald är. Jag vill att de, tack vare oss, inte ser sina klasskamrater som svarta, vita, gula eller röda, utan som människor. Ett folk. Vänner. Jämlikar. Medmänniskor med samma rättigheter som dem. Jag vill att mina barn äger rätten att älska vem dem vill. Jag vill också att mina barns värderingar utgår från kärlek och tro på mänskligheten. Jag vill att mina barn omringas av sunda värderingar. Av människor som kan se bortom religion och hudfärg. Av människor som förstår att invandringen bottnar i något allvarligt och att man som invandrare/flykting inte är ute efter att ta någons jobb eller bojkotta midsommar, bara för att man inte heter Svensson i efternamn. Och här, kära, underbara medborgare, släktingar och vänner, har VI ett ansvar.

DU och JAG. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Flickan på vårt kylskåp

För lite mer än ett år sedan blev vi faddrar till en 4-årig flicka. Barn ligger oss varmt om hjärtat, även om vi ännu inte har några egna. Valet av organisation var ganska svår, då det finns mängder att välja mellan.
 
Valet föll slutligen på SOS-barnbyar. Detta av många anledningar. Nästan 84% av vårt bidrag går direkt till barnbyn, vilket är en ganska stor andel. Organisationen stödjer och bygger även upp skolor, medicinkliniker och sociala center för barn.
 
Flickan bor i en barnby i Nigeria. Barnbyarna är kärnan i deras verksamhet - dit går alltså den största delen av pengarna. I barnbyarna finns ett tiotal hus, kanske 15. I varje hus bor barn tillsammans med en barnbymamma. Tillsammans blir de en familj. Barnen får en förebild. En trygghet. Någon som läser godnattsagor. Styrkan att så småningom klara sig själva. När barnen är tillräckligt stora och redo, då börjar ett nytt äventyr - skolan. Som denna organisation också bygger upp och finansierar. SOS-barnbyar står till och med för utbildningskostnaderna så att pedagogerna är behöriga och kvalitén på undervisningen skall bli så bra som möjligt.
 
 
Hon heter Rita.
Flickan på vårt kylskåp.
 
Några gånger om året får vi ett brev från henne, men skrivet av hennes barnbymamma. Rita hittades när hon var ungefär 2 år. I en stad. Utan föräldrar. I skrivande stund har ingen någonsin sökt henne, såvitt man vet.  
 
Hon är idag 5½ år. Nyss har hon börjat skolan. Hon älskar att räkna matte och klappar händerna så fort hon lyckats med något. Hon klappar lika mycket när en kamrat lyckats klura ut summan av 2+1. Hon älskar skolan, djur, sång, dans, bananer och kramar.
 
Rita är en underbar vän. På ett foto vi fått sitter hon bredvid en kamrat. Kompisen sitter med en smutsig, utsliten trasdocka i famnen, tårar på kinden och ett stort plåster på ena knät. På baksidan av fotot står följande: "Rita lets friend borrow her doll for a while."
 
 
När min vardag utmanar mig mer än jag tror jag klarar. När mina elever gnäller på "vidrig skolmat". Eller idioter till lärare. Och dumma föräldrar. Eller att internetet inte funkar på skolan och de inte kan spela spel på lektionstid. När de tycker det är mitt fel att de inte klarar läxförhör. När de ringer och sms-ar kompisar mitt i en genomgång. Dagar som de...
 
...då tänker jag på Rita.
Flickan på vårt kylskåp.
Och återigen finns det hopp om mänskligheten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Var tog våren vägen?

I några veckor har vi varit välsignade med strålande vårsol och varmt väder. Likaså pollenchock och grönt gräs.
 
Frågan är nu, var denna värme tog vägen?!
 
Hela veckan har varit höstkall och blöt. Regn, regn och regn.
Det närmar sig med snabba steg sommar, och snart har jag sommarlov. Ser verkligen fram emot det. Börjar bli trött nu. Inte konstigt. På våren är arbetsbördan lite tyngre än vanligt. Hursomhelst, skulle jag uppskatta lite sol på mitt lov.
 
Mycket skoj väntar dock redan innan sommarlovet. Om bara någon vecka flyger vi över till Ida och Love för att spendera långhelg i Götet. Ska bli supermysigt att få kramas med systeryster, strosa på Avenyn, dricka kall öl och skrika i högan sky när vi åker karuseller på Liseberg.
 
I övrigt händer inget speciellt just nu. Har haft en väldigt lugn helg, vilket varit nödvändigt. Tog mig en rejäl sovmorgon igår. Uppskattat. Nu väntar ännu en veckas arbete. Nya krafttag. Heja Heja!
 
Kram på er!

Liknande inlägg