Kan det vara så, att jag blivit vuxen?

Många gånger, i flera år, har jag funderat i banorna kring ordet "vuxen". Jag har haft en inre konflikt med ordet. De flesta människor hävdar och förklarar ordet "vuxen" som ett verb. Något man är eller ska bli. När man nått en viss ålder, då är man vuxen. När man gifter sig, får barn, skaffar hund, tar studenten, reser utan mamma och pappa, har egen inkomst och betalar sina räkningar i tid. Då är man "vuxen". 
 
Personligen har jag gjort det mesta av ovanstående i många år (ni vet ju hur gammal jag är, så det kommer ju knappast som en chock). Däremot vet jag inte om jag kännt mig vuxen lika länge. För mig är "vuxen" ett väldigt abstrakt ord. Något man inte riktigt kan ta på, men en vacker dag inser att man uppnått. Där, i det abstrakta, trivs jag. För om vuxenheten kan vara abstrakt betyder det att jag kan flyta runt lite tills jag förstått innebörden av ordet. 
 
Orsaken till att jag inte kännt mig helt och hållet vuxen är att jag i många år brytt mig alldeles för mycket om vad människor tycker. Vad de tycker om mig, mina kläder, min mundiarré, mina filosofiska drag, min rakhet i kommunikation, mina åsikter, hur jag undervisar, om jag är rolig, hur många vänner jag har. Jag har verkligen brytt mig. Undrat. Gärna slagit knut på mig själv för att tillmötesgå andra, så att de ska tycka om mig. 
 
Men så en dag händer det. 
 
Så som vår omvärld ser ut idag verkar det finnas ett enormt behov av att diskutera flyktingfrågor, pengar, terrorister, religion och kultur. Gärna blandar man ihop alla dessa saker i en osammanhängande röra och tror att det är skillnad på flykting och flykting, gör människor till en siffra i kronor, hävdar att alla muslimer är terrorister och markerar tydligt att det är en hemskt stor skillnad på oss och dom. Många diskussioner urartar. Anledningarna är många, men jag tror att vår rädsla har en stor roll i det. Och en del är alldeles för oupplysta för att ens dra igång en diskussion. Men samtalen dyker upp överallt - på jobbet, i matkön, på parmiddagen, på släktträffen. Och en sak är säker. Alla tycker vi något. Alla har vi rätt till en åsikt. Man får känna och tycka vad man vill. Men man måste också vara beredd på diskussion, för vi tycker inte alla lika.
 
För några år sedan hade jag backat, exempelvis en sådan diskussion. Jag hade nog bara sagt "du har fel" och så hade det fått vara bra med det. Jag hade inte stått upp för vad jag tror på. Fakta. Kärlek, solidaritet, alla kan göra något, vi är alla människor, karma - du får vad du ger. Nu hjälps vi åt. 
 
Men nu vågar jag. Och jag undrar så. Kan jag har blivit vuxen? Kan jag nu klä på mig den rollen? Är min person äntligen i balans med mitt mentala tillstånd? 
 
Jag har inte längre tålamod för vissa saker. Jag har inte blivit arrogant på något sätt, utan jag har helt enkelt nått en punkt i mitt liv där jag inte är intresserad av att slösa min tid och inte stå upp för min egen person. Jag har inget tålamod för cynism. Inte heller för överdriven kritik, hyckleri och oärlighet. Jag har inte längre lust att försöka behaga dem som inte gillar mig eller älska dem som inte älskar mig. Jag tänker inte spendera en enda minut till på dem som ljuger eller vill manipulera. Jag har inte heller lust att spendera fler minuter än nödvändigt med människor som inte kan ge beröm eller uppmuntra utan att behöva ha en anledning. Fördomar och svartsjuka klär inte en enda människa. Djur ska behandlas som de levande varelser de är (jag ska verkligen försöka respektera spindlar bättre). Och uppå allting har jag förstått att jag är här och jag räknas. 
 
Min fråga är följande:
Är det såhär det känns att vara vuxen? 
 

Amma Mia!

Sedan Elsa föddes för snart tre månader sedan har det slagit mig hur otroligt mycket fördomar det finns om icke-ammande mammor. Det står mig upp i halsen om jag ska vara helt ärlig. 

Det finns otroligt mycket skrämselpropaganda när det kommer till att välja bort amning. Och moraltanterna sväljer det med hull och hår! Flaskmatning med modersmjölksersättning ses idag som ett andrahandsalternativ. Något man bara gör om ens amning inte fungerar. Flaskmatning = misslyckande. En "riktig" mamma ammar sitt barn. Anknytningen till sitt barn kommer till då. Att stoppa en nappflaska i munnen på sitt barn likställs med att spruta det fullt med gift. Vi är lite sämre än ammande mammor, det står helt klart. Vi älskar förmodligen våra barn lite mindre. Är lite mer egoistiska. Och våra barn kommer garanterat bli mycket sjukare än de barn som ammas. Och kanske lite dummare också. 

Jag tänker i tysthet att det är jävligt lätt att vara moraltant när man har en fungerande amning. 

Men sanningen är den, att det kan finnas väldigt många anledningar till att det inte passar att amma sitt barn. Några vill inte amma, helt enkelt. Och andra kan inte, trots att de vill. Mjölkproduktionen kommer inte igång. Kanske är barnet för trött eller­ för svagt för att kunna­ suga­ igång en tillräcklig­ produktion­. I mitt fall mättade inte mjölken. Jag hade mängder men inget som räckte för att vår Elsa skulle vara mätt mer än 20 minuter. 

Min största rädsla var att behöva berätta för distriktsköterskan på BVC att jag inte ammade. Jag var rädd för hur jag skulle bli bemött. Förstå då min förvåning när hon sa följande: "Nu ska jag berätta en sak för dig. Modersmjölksersättningen innehåller ALLT ett barn behöver. Det är ett fullgott alternativ till bröstmjölken. De ämnen som sägs vara nyttiga i bröstmjölken finns främst i råmjölken och den har man bara en kort tid efter barnets födsel." 

 

♥♥♥

 

Man skulle kunna tro att fördomarna kommer från män - för att de kanske inte skulle veta bättre, helt enkelt inte vara lika pålästa i ämnet. Det är ju trots allt i okunskap som fördomar föds. Men i ärlighetens namn är det främst kvinnor som haft en åsikt om min icke-amning. Kvinnor som tyckt, tänkt och kommit med gliringar. Självklart är det ammande mammor som minsann satt ner foten och tyck till. Mhm. "Man VILL ju amma." "Bröstmjölk är ju det BÄSTA." Sen ska vi inte tala om blickarna som kastas till höger och vänster när jag tar ett glas vin på en middag eller fest. Att Mattias (som ju är lika mycket förälder som jag) tar sig både en och två öl, en whisky till kaffet och sen en grogg, det är ingen fara. Men jag. Som är MAMMA - jag ska dricka mineralvatten och amma mellan varmrätt och efterrätt. 

På en middagsbjudning sitter jag och matar Elsa när mannen bredvid mig plötsligt utbrister: Ammar du inte!? Nej, svarar jag. Kort och koncist. Mannen fortsätter... Borde du inte det? Jo, det kan man kanske tycka, svarar jag. Vad jag instinktivt ville säga var: Bantar du inte? Borde du inte det? Jag tycker allt du blivit lite småfet. Och risken att du dör i en hjärtinfarkt p.g.a din övervikt är 100% högre än att Elsa dör av flaskmatning. Nu är jag berikad med föräldrar som i tidigt stadie lärt mig vad man får säga till folk och vad som är lämpligast att bara tänka, så självklart sa jag inte något av det ovan nämnda.
 
Jag har ingen åsikt om hur andra väljer att göra med sina barn. Amning eller flaska. Det spelar mig ingen roll. Jag anser att om man är vuxen nog att skaffa ett barn är man förhoppningsvis vuxen nog att veta vad som är bäst för sitt barn. Bara man som familj mår bra i sitt val. Så vad är det som får folk att tro att de har rätt att avgöra vad som är bäst för MITT barn. Vem tar sig rätten att bestämma att bröstmjölk är det BÄSTA? För Elsa hade det varit katastrof om jag ammade. Då hade hon gått hungrig och varit svag (och blivit sådär sjuk som det sägs att ammande barn faktiskt ALDRIG blir). Och det man VILL är att ens barn ska må bra. Att ens barn ska vara mätt och glatt och ha ork och energi att jollra och sprattla i sitt babygym.
 
Hur man uppnår det spelar, med handen på hjärtat, ingen som helst roll. 
Det vet egentligen varenda förälder.
Så skärpning,