From now on our troubles will be far away

Den nalkande julen. 
 
Julkänslan infinner sig sällan den första advent. Då är det fortfarande flera grader över nollan och det känns ungefär som att dansa kring en midsommarstång i april när man tänder julstjärnor och klär adventsljustakar till höstvärme och en ännu växande gräsmatta.
 
Jag har ändå försökt i år, att ha känslan. Jag har bakat mina saffransbullar i vanlig ordning. Julat till det, precis som alla år. Tänt brasan och svettats onaturligt, för jul ska det banne mig bli i år med.
 
Trots att Elsa bara är 4 månader hoppas jag att hon kan få känna vad jag känner. 
 
Julkänslan kommer sällan till mig innan lucia. Lucia brukar vara startskottet för mig. Efter den obligatoriska tåren till skolans luciatåg, blir det bara bättre och bättre. Årets två sista veckor brukar jag krypa in under mitt eget skinn. Reflektera över det gångna året. Saker man fått uppleva. Saker man borde gjort. Saker man inte borde gjort. Jag känner tacksamhet så det räcker och blir över för hela nästa år också. Den är enorm, min tacksamhet. Den blottar sig för mig under decembers sista dagar. Och det är inte förrän då, mitt i min nakna tacksamhet, som julkänslan uppenbarar sig. 
 
I år, som alla andra år, längtar jag hem. Ingen jul kommer någonsin vara som den jul jag får spendera med min familj. Det är något alldeles speciellt med julen hemma. Hemma på den mörka gården.
 
Julljusen syns i fönstrerna ända uppifrån vägen. De välkomnar oss i natten när vi kommer långväga ifrån. Likaså granarna på vardera sida finentrén. Som vi självklart inte går in genom förutom vid speciella tillfällen. Gårdsplanen är räfsad så att det nästan guppar under bilen när vi kör in. Vi kommer in i värmen. I varje rum andas julen och det känns som om den alltid sett likadan ut. I köket sitter Maja i fönstret och längtar ut, men mamma har stängt kattluckan. Det är för sent att jaga möss tycker hon, Maja håller inte med och visar ett tydligt missnöje. Kaffet har precis runnit ner. Det finns alltid kaffe på kannan hemma i köket. Lite som man ser på TV ibland. Det doftar kaffeböna. Den stora tomten står på sin plats i finhallen. Bredvid trappan upp. I biblioteket har pappa gjort plats för granen, som ska in två dagar innan julafton. Mamma har bestämt var den ska stå och pappa har fått bära bort möblerna. Redan nu kan man känna doften från granen som ännu inte står där. Jag kan se längtan i våra små ögon från förr, när vi fick hjälpa till att klä granen. Den som lyckades hänga mest glitter på en gren vann. På äldre dar har det blivit lika charmigt och busigt att i smyg senare möblera om granens alla kulor och glitter, i smyg, med mamma. 
 
Dagarna innan dopparedagen börjar med just den där stunden. Vi klär granen. Vi har sedan den årliga kampen om årets köttbullar. Jag tvingar mamma att göra egna. Hon gör smeten och jag steker (som förlåt för att jag gör det svårt). Vi tjuväter och bråkar om vem som ätit flest. Pappa griljerar skinkan. Vi tjuvstartar lillejulafton. Måste kvalitetssäkra maten. Häller upp godis i skålar och lever i tron om att ingen äter chokladen i smyg. Fast vi vet att alla gör det. När småtimmarna sen kommer - då! Då är det uppesittarkväll. I varsin vrå i huset gömmer vi oss. Dags att slå in julklappar. Alla behöver tejp, snöre, saxar och måste komma ihåg att knacka först och fråga om man får komma in. Ifall någon slår in en paket till just mig. Sedan läggs alla klappar under granen och vi somnar. Den som först vaknar på julaftonsmorgon måste göra varm choklad till oss alla. Och tända gran och änglaspel i biblioteket. Sedan är det dags att väcka resten. Oftast alldeles för tidigt och med okammat hår, sitter vi där som små barn igen. Morgonen framför granen. Katten biter i julsnörena. Vi dricker varm choklad och får öppna ett paket. Det glittrar i gran och i ögon. 
 
Vi är vuxna, nästan allihop, men julen bringar fram känslan. Hopp. Kärlek. Allt är möjligt. Vi är så lyckligt lottade. Tillsammans. Förväntansfulla. En familj. Bekymmersfria. Fjäderlätta. Inga måsten.
 
Må vi alltid tillåta oss själv att känna såhär i juletid. 
Jag kommer hem igen till jul.
Jag kan knappt vänta. 
 
 
 
 
 

När man ser det litegrann sådär från ovan

Vi kan inte ta emot fler. Det känns obehagligt att ha dem så nära inpå. Alla vet ju att det var dom som rånade butiken. Vi har inte resurserna - skolan och vården är redan undermålig som det är. De kommer hit för här kan man leva på bidrag, skönt ju att inte behöva jobba. En asylsökande får nästan lika mycket i bidrag som en polis får i lön. Ja, men varför lär de sig inte svenska då? De är ju helt ointresserade av att anpassa sig till vårt samhälle. De kommer ta våra jobb. Snart får vi väl inte fira midsommar längre! De tar våra jobb. De skickar hit barnen först, för att sedan kunna komma hit själv. Vi måste ju först ta hand om våra egna. Och nu ska de bygga moskéer också!

 

Jag är trött. Så oändligt trött på alla dessa smaklösa kommentarer från människor. Bildade människor. Människor som du och jag. Butiksbiträden, lärare, sjuksköterskor, brandmän, poliser, snickare, revisorer. Mammor och pappor. 

En gång. Det är antalet gånger jag kommer bemöta dessa fördomar på denna blogg. Sen får det banne mig vara nog! Jag är inte intresserad av att höra skitsnacket mer. Jag har hört tillräckligt. Alla får ha en åsikt, men för jösse namn, var lite källkritiska och läs på innan ni öppnar flabben nästa gång! ...tack... 

 

”Invandringen påverkar vår ekonomi negativt”

 Tvärtom. Invandringen påverkar vår ekonomi positivt på många sätt. Bland annat genom ökad kompetens inom många av våra yrkesområden, exempelvis vård, läraryrken och IT. Dessutom står vår invandrade befolkning för ca 15% av landets småföretag. Tar svensk arbetsmarknad vara på kunskaperna påverkar invandringen våra statsfinanser positivt. Fler medborgare innebär fler arbetstillfällen. 

Att invandringen kostar pengar och skadar svensk ekonomi är ett vanligt argument. Man menar att Sverige inte kan ta emot fler invandrare. Det kommer bli alldeles för många som kräver skola, äldrevård och sjukvård och vi har ju stora brister inom samtliga områden. Vi måste ju först kunna ta hand om våra EGNA.

Det finns kortsiktiga kostnader med invandring, absolut, men enligt OECD tjänar faktiskt Sverige drygt 8 miljarder kronor på invandringen - varje år! Och än en gång - fler invånare, fler arbetstillfällen. Nu kan många nedläggningshotade skolor fortsätta hålla öppet, exempelvis. Och vad gäller äldrevården så kan jag bara konstatera att inom Islam finns det sedan länge en tradition inom familjen att ta hand om sina äldre och låta dem bo hos exempelvis sina barn. Man skickar dem inte till ett äldreboende bara för att de är gamla och har svårt att ta hand om sig själv. Så frågan är hur pass stor förändring det blir för sveriges pensionärer.

Det bör också nämnas att personalbristen inom skola, polis och vård knappast är att beskylla invandringen för. Det är en fråga om att löneutvecklingen i dessa yrken inte matchar arbetsinsatserna. Detta är något att låta staten, regioner, kommuner och fackförbund få reda ut.  

 

"Invandrarna tar våra jobb"

Okej. Har någon av er någonsin varit med om att någon tagit ert jobb? Man sitter där på bussen, på väg till jobbet, när det plötsligt smyger fram en kurd och sätter sig i sätet bredvid. Han följer efter dig till din arbetsplats och väl inne på kontoret utbrister han "Jag ska ta jobb! Nu tar jag jobbet!" Och så får du gå hem - lite snopen och arbetslös. Har det hänt er någon gång?

Nej.

Det är inte så att det bara finns ett visst antal jobb som ligger och väntar på att någon ska ta dem. Svenska arbetsmarknaden växer genom exempelvis företag och investeringar av olika slag. Om vi blir fler invånare ökar konsumtion och efterfråga = fler arbetstillfällen. Inga konstigheter. 

Om du söker ett jobb och inte får det, beror det på att någon annan ansågs mer lämplig. Samma princip gäller fortfarande. 

 

”Invandringen har lett till en våg av kriminalitet”

Majoriteten utrikes födda begår aldrig brott. Likadant är det med inrikes födda. 

Det finns en sned bild av att vi i samband med att vi tar emot invandrare kommer bli utsatta för fler terrorattentat, rån och våldsbrott. Vi ska också lite snabbt klargöra att muslimer inte är lika med terrorister. Terrorister hör inte till någon särskild religion. Kom ihåg att Sverige är bland de främsta länderna i världen där människor frivilligt ansluter sig till terrororganisationer som exempelvis IS. 

 

”De flesta flyktingar är ekonomiska migranter som kommer hit för att leva på bidrag”

Geografisk närhet och mänskliga band är avgörande för vart asylsökande söker sig. De allra flesta flyktingar flyr faktiskt över närmaste gräns. De asylsökande i vårt land är här till följd av svåra konflikter i sina hemländer. De flyr inbördeskrig i bland annat Syrien och Afghanistan. De lämnar sina hem för att få leva i fred. Väldigt många av våra asylsökande har i sina hemländer haft ett fint hem, ett arbete och har en bra utbildning och arbetslivserfarenhet med sig hit. De kommer inte hit för att få pengar av svenska staten, utan för att de vill få sova på nätterna utan rädslan att bli sönderbombade. De kommer hit för att här behöver vi inte lära våra barn snabbaste vägen till ett skyddsrum (för där är det frågan om NÄR de behöver fly dit - inte OM), Här har de en chans till trygg framtid. 

De allra flesta människorna i vår värld vill stå på egna ben. Vara oberoende av andra. Det är ingen skillnad nu. Däremot är det Sveriges uppgift att se till att dessa bildade människor får möjligheten att arbeta inom sina proffesioner. Och med tanke på vilken brist vi har inom lärarkåren och vården så borde vi skatta oss lyckliga över all denna invandrande kompetens!

Det senaste är att det går ett rykte om att asylsökande nästan har lika mycket i bidrag som en polis har i lön. Behöver jag ens säga att detta är falskt? Välkomna in på migrationsverkets hemsida för att få svart på vitt. Vi pratar om någon tusenlapp per månad - en dagersättning på mellan 70-100kronor som ska täcka vård, skola, hygien, kläder och i vissa fall även mat. 

 

"De skickar hit barnen först, för att sedan kunna komma hit själv"

Nja. En sanning med modifikation.  

Många av de ensamkommande barnen som kommer hit är pojkar. Det beror inte på att pojkar har ett högre värde än flickor. Det beror på att pojkar redan i tidig tonår tvingas ta värvning inom terrorgrupper som IS eller in i talibanernas militär. Vägrar man, mördas man. Så enkelt är det. 

Jag är själv mamma. Enligt mig så är mitt barn tryggast i min famn. I min famn kan inget ont hända Elsa. I min famn kan jag skydda henne mot allt ont. 

Tänk er då att man lever i en så pass otrygg miljö att famnen inte är tillräcklig. Tänk att man som förälder inser att det absolut tryggaste för mitt barn är att fly. Och tänk er att ta det beslutet. Att betala någon sina sista besparingar för att se till att få ens barn till en tryggare plats, utan några garantier på att det ska gå vägen. Men det är ÄNDÅ bättre. Då är det otryggt där man bor vill jag lova. 

Om man lyckas få sitt barn till en trygg plats är väl nästa steg att få vara tillsammans? Skulle inte du också tänka så? Det hade iallafall varit mitt nästa mål - att få återförenas med mitt barn! 

 

 

"Och nu ska de bygga moskéer också!"

I Sverige är det inte längre fult att svära i kyrkan. I Sverige verkar det numera vara fult att gå i kyrkan. Präster predikar för tomma kyrkbänkar på många ställen i landet. Man tvingas slå ihop samfunden för att kunna motivera och ha råd med anställningar och underhåll av kyrkor, administration med mera. 

Inom Islam däremot, är man väldigt mån om att gå till sin moskée tillsammans med vänner och familj. Det är mer regel än undantag att en moskée är fullproppad med människor som kommit för att få be tillsammans. 

Vore det då inte mer lönsamt för oss alla om man lade ned några av Sveriges alla kyrkor och la pengarna på moskéerna. Det är ju mer ekonomiskt försvarbart! 

 

"Ja, men varför lär de sig inte svenska då?"

Har ni någon gång försökt lära er ett nytt språk? Det tar tid. Det är svårt. Och det kostar pengar. Om du fått beviljat uppehållstillstånd i Sverige är du berättigad att läsa SFI (Svenska för invandrare). Som asylsökande, däremot, har du inte den rättigeheten. Ska du lära dig svenska, då får du betala. Och i ärlighetens namn är det kanske inte det första du väljer att lägga pengar på under rådande omständigheter. 

Jag kan bara se till mig själv. Om jag flytt Sverige och hamnat som asylsökande i exempelvis Frankrike så skulle det nog ta mig ett antal år att förstå och tala Franska på ett sätt jag kunnat vara stolt över. 

 

♥♥♥

Kära ni, i samma takt som vi öppnat upp våra landsgränser måste vi öppna våra hjärtan. Vi måste få lite perspektiv och inte vara så oerhört snabba med att döma och bedöma andra människor. Trångsyntheten, bitterheten och rädslan kommer vi göra oss olyckliga på. Det är inte svårt att leva efter den gyllene regeln. Vi behöver alla ta oss en funderare på hur vi själv vill bli bemötta. Låt idag vara dagen. Nu hjälps vi åt! 

Så som i himlen, så ock på jorden - var det inte så vi sa?.

 

 

 

 

 

 

 


Liknande inlägg