Alla dessa starka kvinnor!

Det slår mig ofta nu.

Framför allt nu - när jag är tillbaka på jobbet. Vilka kollegor jag har! Jag har tänkt på det tidigare också. När vi fikar. När vi ses på vinkvällar.

På varje arbetsplats finner man någon eller några individer som man dras till mer än andra. Kollegor där man känner på djupet att - vi - vi har många gemensamma nämnare som gör att vi trivs tillsammans. Det slog mig idag att på min arbetsplats har jag väldigt många av den "sortens" kollegor.

Ni vet, den där sortens ljuvliga människor som man bara vill krama hårt ibland. 

Jag minns att vi under en vinkväll i somras pratade om att vi var berikade med väldigt många starka kvinnor på vår arbetsplats. Jag kom att tänka på det igen, idag. Nu menar jag förstås inte, genom att säga så, att det finns svaga kvinnor, det vill jag vara tydlig med. Men styrka kan ses på många sätt. 

Det som slog mig idag är att styrkan jag ser i mina kollegor är den där omtanke, självkänsla och ett sunt och ödmjukt förhållningssätt till omvärlden genomsyrar deras person. Dessa kvinnor. Som vågar fatta beslut som kanske inte är bekväma för alla. Som säger vad de tycker - inte vad som förväntas sägas. Som säger nej. Som förväntar sig mer av kollegor och elever än "lagom". Kvinnor som inte följer den outtalade norm som tycks finnas på många kvinnodominerade arbetsplatser där man går runt och tisslar och tasslar med varandra och skapar intriger som inte finns egentligen. Kvinnor som stärker varandra. Hjälper varandra. Erkänner svagheter och lyfter styrkor - hos sig själv och andra. Kvinnor som inte ber om ursäkt för sin existens och lägger sig platt för att det passar någon annan lite bättre.

Dessa kvinnor. Som tillsammans har ett erfarenhets- och kunskapsregister som skulle kunna styra ett land. Som har en värme och ödmjukhet som skulle kunna värma upp hela mitt hus en kall vinterdag. Och en sårbarhet de vågar visa. Som hjälper och berömmer utan baktanke. Och hänger prestigen på klädkroken när de kommer till jobbet. Som vet att uppskatta varandra. Som kan skratta tillsammans med mig tills vi nästan pinkar på oss. Dessa kvinnor som vet att ensam inte är starkast. 

Tack för dessa kvinnor. Tack som fan! 

Tiden bara går och går!

Hej!
 
Det var verkligen längesedan jag uppdaterade denna blogg. I ärlighetens namn har tiden, så som den brukar på sommaren, bara sprungit förbi. Jag har prioriterat annat helt enkelt. 
 
Denna sommar har hittills varit oerhört mysig. Vädret har varit kanon! Vi har passat på att njuta och leka och ha det gott medans vi är lediga tillsammans. Vi har bott på landet och lekt med hundvalp och katter. Vi har åkt på utflykter. Badat i trädgården. Ätit jordgubbar! Startat företag (mer om detta i ett annat inlägg). Varit i Skåne en sväng. Haft besök av vänner och familj. Grillat. Kastat boule. Solat och vilat. 
 
Underbara dagar har vi haft och de bär jag med mig under hösten när mina favoriter går här hemma och myser ihop medan jag jobbar på igen. Om en vecka är det dags att kavla upp ärmarna och återigen försöka bidra till framtiden genom att arbeta med våra fantastiska ungdomar. 
 
Jag ser fram emot det, men med lite sorg i hjärtat ändå. Vår böna är bra rolig att hänga med nu alltså. Stå, gå, peka, prata, kan själv. ALLT händer nu! Tänk vad vi får vara med om. Underbart! Och om bara några veckor blir hon ett år. Vart tog tiden vägen? Ett helt år. Det känns som igår vi med skakiga ben satte oss i bilen påväg hem från BB med en Elsa som snudd på var för liten för bilstolen. Samma Elsa går nu runt här med sin lära-gå-vagn och välter ner fönsterlamporna. Äter Marie-kex som ingen annan jag vet. Säger bapa (pappa), eij (hej) att (katt) datt (tack) ba (lampa) och vinkar sig trött så fort hon får chansen. 
 
Känslan är obeskrivlig.
Jag har allting jag behöver!

Liknande inlägg