Som om du läste mina tankar, Margareta Liljequist

Öppet "brev" till föräldrar inför skolstarten. Hon gör det bra, Margareta Liljequist. Hon sätter fingret på mycket. Hon säger rakt ut vad jag så ofta tänker: Låt mig vara proffs på mitt yrke. Lita på min kompetens. Utgå från att jag vill hjälpa ditt barn. Ha mod nog att våga tro att jag gör det bästa för att ditt barn ska lyckas. Och kom ihåg - uppfostra gör vi hemma.

 

 

Nedan följer hennes "brev" i  sin helhet:

 

"Tror att alla lärare i Sverige skulle vilja snabbspola fram två veckor nu! Till alla föräldrar där ute! Gör en god gärning nästa år och avlägg följande nyårslöften: När mitt barn säger att läraren har varit orättvis ska jag först fråga vad mitt barn gjorde precis innan...

När jag inte kommer ihåg viktig information som jag redan har fått tidigare mejlar jag först en annan förälder innan jag mejlar läraren.

Jag måste komma ihåg att varje liten sak jag ber läraren att fixa tar tid som istället skulle kunna ägnas åt att planera och utvärdera bra undervisning som gynnar mitt barn.

Om mitt barn har fyllt tio år är det fullt kapabelt att själv fråga läraren om diverse saker och bör kunna ta ansvar som inte bör läggas över på mig som förälder eller på barnets lärare. (Förutsatt att barnet inte har en diagnos eller är allvarligt sjukt.)

Om en lärare ringer för att berätta om något som har hänt i skolan ska jag alltid utgå från att läraren ringer för att hen är orolig och bryr sig om mitt barn, och inte bara för att klaga.Tro det eller ej... Lärare har viktigare saker att göra än att ringa och gnälla för gnällandes skull...

Om jag har synpunkter på undervisningen ska jag hålla ut ett tag innan jag hör av mig, lita på att det faktiskt finns en pedagogisk tanke med det man gör i skolan och även fråga mig själv: Vem är det som är läraren?

Jag lovar att jag aldrig ska lägga över föräldraansvaret på lärarna. De ska fostra demokratiska medborgare, uppfostran står vi för hemma.

Jag ska tänka på hur jag pratar om skolan, undervisningen och lärarna hemma! Attityden till skolan byggs hemma och ett ständigt ifrågasättande för ifrågasättandes skull är inte det samma som att tänka kritiskt.

Jag ska komma ihåg att positiv feed back och konstruktiv kritik är ett bra sätt att kunna förändra och påverka!

Jag ska aldrig skälla på mitt barn, läraren eller mitt ex under barnets utvecklingssamtal, och aldrig ta ett viktigt samtal på mobilen under samtalet.

Jag ska lära mitt barn att man får tänka vad man vill, men inte säga vad man vill om man kränker andra. Att man ska visa respekt för äldre samt vara ett föredöme för yngre. Att man ska behandla alla lika oavsett ursprung, kön, klass och sexualitet. Att man hälsar och säger tack för idag!

Om mitt barns lärare gör ett stavfel i veckobrevet ska jag inte tro att det innebär att läraren är inkompetent, utan stressad.

Om jag får veta att mitt barns lärare tar en cigg ibland, går på krogen och lyssnar på Kartellen på fritiden, ska jag inte anklaga läraren för att vara en dålig förebild, utan mänsklig. (Såvida läraren inte gör alla ovannämnda saker under lektionstid.)

Om jag träffar mitt barns lärare på Ica ska jag inte se detta som ett tillfälle till ett extra utvecklingssamtal.

Avslutningsvis: Jag ska inte bara fråga skolan vad den kan göra för mig utan ibland också fråga vad jag kan göra för den! Positivt engagemang är det bästa en förälder kan ge!

Vet ej om jag har fått med allt! Lägg gärna till fler löften som kan hjälpa föräldrar att bidra till skolutvecklingen genom att minska den onödiga belastningen på skolpersonalen!"

Varning för ras

Efter några veckors härlig semester är nu stunden kommen. Det är dags igen. Dags igen att ta nya tag. Plocka fram motivationen och de goda idéerna. Dags att tillsammans med fina kollegor planera upp givande undervisning för eleverna. Varje år är jag lika motiverad. En dag in i arbetet är ångesten för att ledigheten är över, som bortblåst. Nya böcker packas upp. Pennan vässas. Kalendern fylls. Matriserna skapas. Klassrummen städas. Nu kör vi!  

Just i år kändes det lite bättre än vanligt då jag fick ett riktigt bra avslut på förra terminen. Jag såg till att mycket praktiskt redan var klart inför nya läsåret. Jag pratade med elever som behövde peppas inför hösten. Pappersarbete och möten angående elever i behov av extra stöd klarades av och slutade väl.

Jag var särskilt lättad över att ha lyckats hjälpa en elev att få stöd och extrainsatta åtgärder för att klara sin skolgång framöver. Efter nästan ett läsår av byråkrati (möten, telefonsamtal, utredningar och pappersgöra), var alla med på tåget - föräldrar, skolledning och elev.

Jag kunde gå på lov.

Idag meddelade föräldrarna att de ångrat sig. Eleven ska fortsätta som vanligt i stora helklassen. Där det stöd hen behöver inte finns i den utsträckning som krävs för att hen ska få lov att lyckas i skolan. Ett långt samtal senare hade inget förändrats. Föräldrarna hade bestämt sig. Nej tack till stöd. 

 

Jag vaknar snabbt ur min bubbla och min lärarhjärna börjar genast fundera.

 

Vad ska jag göra nu?

Att se elever misslyckas i skolan skär i ett lärarhjärta. Det är oerhört jobbigt, som pedagog, att inte räcka till. När man gjort allt man kan och lite till för att få elever att lyckas, och det inte är tillräckligt. När det inte räcker att hjälpa elever att hitta strategier, utan de behöver en annan undervisningsform där fler pedagoger har färre elever. På många skolor i landet brister man då på grund av resursbrist. Men inte på min arbetsplats. Där finns särskild uppbackning och stöd, som visat sig göra under för många elever. Stöd som genererar i tryggare barn som genom att lyckas får en tro på sin egen förmåga och växer som individer. Ett stöd som gör att barnet minns skolan som något positivt.

 

Det gick idag än en gång upp för mig hur stor inverkan vuxna har i frågan om barns lyckande eller misslyckande i skolan. Vuxna som inte vet tillräckligt för att ta de avgörande besluten. Jag blir regelrätt förbannad när jag inte tillåts vara proffs i min egen profession. Jag blir rädd och frustrerad när år av pedagogisk erfarenhet och utbildning inte är av slutgiltigt betydelse, när det väl gäller. När viktiga beslut ska tas om barns lärande och utbildning bör pedagogens åsikt vara avgörande. Det är dags nu, att våga lita på att vi lärare klarar av vårt uppdrag.

 

Motivation. Goda idéer. Givande undervisning. Vässad penna. Och ett punkterat lärarhjärta.