Förväntningar kontra utfall

2½ vecka. Det är vad vi har kvar till BF för vår lilla donna. Tiden går väldigt fort när vardagen är ett faktum, det är bara att inse.
 
Såhär i slutet av graviditeten förväntade jag mig att jag skulle vara otymplig och oerhört tung. Utmattad av värmen och av de anledningarna önska att förlossningen var över så att jag fick min kropp tillbaka.
 
Förväntningar.
 
När jag tänker tillbaka på alla de förväntningar jag hade inför graviditeten förundras jag i nästa andetag över hur fel jag hade om precis allt. När det blev ett faktum att vi väntade barn gjorde jag mig redo för strid. Jag tog för givet att illamåendet skulle komma snabbare än på de flesta andra. Jag ansåg att foglossning och ryggont var självskrivna problem jag skulle ha eftersom att mitt arbete är som bäddat för dessa problem. Och vikten ska vi inte prata om. 30kg upp och svullen som en Michelingubbe skulle jag bli, framförallt sommarhalvåret då värmen skulle knäcka mig totalt och jag skulle få bo i en plaskpool för att ens kunna existera. Mat, godis och läsk var något jag skulle trycka i mig tillsammans med någon konstig craving. Jag skulle i anslutning till alla mina krämpor och bekymmer även bli en sur och oförstående fru med oerhört kort stubin och kanske till och med önska livet ur min man stundvis. Förmågan att röra mig skulle även den vara ytterst begränsad och jag skulle verkligen inte vilja lämna huset eller starta nya projekt under andra halvan av de kommande nio månaderna. Själva förlossningen skulle i 40 veckor vara min största fasa och jag skulle promt kräva ett kejsarsnitt. Jag planerade i förväg hur jag skulle lägga upp min motivering. Det skulle bli den jobbigaste tiden i mitt liv.
 
Hur det blev?
 
De senaste nio månaderna har varit så lätta att jag fått höra av avundsjuka gravida att det inte är "normalt" att må som jag gjort (jag inser tack och lov att man bara varit bitter och att man visst kan må så bra som jag gjort, det är faktiskt inte alls ovanligt). Det enda problemet jag haft har varit blodtrycksfall till följd av järnbrist (som enkelt botades med tabletter). I övrigt har jag mått prima. Som vanligt. Efterhand som magen växt har jag självklart blivit lite mindre rörlig, men än idag kan jag starta projekt såsom städa bilen eller lägga mig och måla hallgolv, utan att lida av det. Illamåendet har inte existerat. Totalt har jag gått upp 9kg i vikt, vilket är vad bebis mm ska väga såhär långt in i graviditeten. Inga konstiga matvanor är upptäckta. Jag har varit en snäll fru enligt min man och än så länge får han bo hemma. Och han är i livet. Jag har inte ont någonstans. Kan i och för sig vakna med kramp i vaderna ibland, men vad är det att gnälla om? Samma dag som vi fick veta att vi väntade barn slutade jag oroa mig för förlossningen. Har insett att det löser sig med hjälp av kunnig personal, en trygg make vid min sida och ett starkt psyke.
 
Det jag lärt mig av dessa 40 veckor är att man inte ska tro att man vet allt. Av mina förväntningar kontra utfall att döma, vet jag att absolut ingenting går att förutspå. Nu får vi se hur många av förväntningarna inför mammarollen som stämmer och vilka som är helt felaktiga. Men dem får vi vänta några veckor till på att utvärdera.

Uppdatering badrum mm.

Så...
 
Badrummet. Förhoppningen om en snabb uppstart på renoveringen är numer grusade. Vecka 32 har vi uppstartsmöte. De kunde börja imorgon redan, men utan att ge en offert på vad kalaset skulle kosta oss. Nog för att vi är oerfarna men att vi ska kräva en offert är vi farligt medvetna om. Annars kan kalaset kosta mer än det smakar. Så, som det ser ut just nu börjar renoveringen vecka 32-33 - ungefär samtidigt som vår lilla prinsessa tänkt sig titta ut om hon håller tiden något så när.
 
Herregud ja! Vi spånar på hur vi ska kunna bo den första veckan efter hemkomst. Funderingarna går just nu kring att hyra en stuga, mest så att vi kan få ha dusch och toa samt lite lugn och ro den första veckan tillsammans som familj. Det är långt ifrån optimalt, när jag helst sett att jag fick bo hemma och sova i min egen säng, bland mina egna saker den första tiden. Men nu erbjuder omständigheterna inte det, så det är bara att acceptera kaoset som väntar.
 
Nog om badrummet. Det finns mer glädjefyllda stunder som väntar denna vecka. Imorgon får vi träffa på bebis igen, lyssna på lilla hjärtat och gå igenom förlossningsplanen med barnmorskan. Det ser jag fram emot.
 
På fredag väntar en efterlängtad fika med forna kollegorna Anneli och Susanne hemma i en (förhoppningsvis) solig trädgård. Det är så fint att ses, vi har alltid så mycket att prata om. Och skratta åt. Jag saknar verkligen att jobba tillsammans med dem.
 
Lite senare på fredag väntar en kväll med Demi och Macke. På fredag går även maken min på semester, om så en kort sådan på en vecka. När lillan kommit ska han vara långledig istället. Det ser jag fram emot!
 
Det var det om det. Nu ska jag nog slänga mig på soffan en sväng innan läggdags.
So long, darlings!

"Bit ihop älskling"

Knappt har vi hunnit mysa in oss i vårt färdigrenoverade kök, sovrum och TV-rum innan nästa projekt damp ner som ett brev på posten.
 
Dagen började som alla andra sköna sommarsemesterdagar hittills har gjort. Förutom att katten skulle till veterinären för att han har problem med sin underkäke, förstås. I ett tappert försök att se ut som någon typ av människa inför vet.besöket hoppade jag in i duschen och gjorde mig iordning.
 
Klar och redo att bege mig kom jag ner i vår hall och upptäckte en liten, men högst närvarande vattepöl mitt på golvet. Rakt ovanför vårt badrum och duschen uppe. Ajajaj, vad göra? Ringa röris som konstaterar att våra rör förmodligen är så gamla att de börjat rosta samt att tätskiktet med största sannolikhet inte är tätt nog i duschen (vilket i sig innebär att fukten antagligen gått upp i väggarna och hela badrummet behöver rivas ut). Varför man inte bytt alla rören när man för 10 år sedan renoverade badrummet är en gåta jag här lämnar obesvarad.
 
Vad innebär då det här för oss? Jo, att nu alldeles lagom till semestrar och baranfödande samt efter en höst och vår av renovering står ytterligare en renovering på trappen och väntar. En badrumsrenovering. Nu återstår att se vad försäkringen täcker, vad som går som ROT och vad vi ska få äran att betala för detta oförutsedda lilla kalas.
 
Vi konstaterade snabbt att frasen "i nöd och lust" kan implementeras även på hus och inte bara äktenskapet, så vi har valt att kalla denna epok i vårt villaliv för "nöd", helt enkelt. "Bit ihop älskling", var det sista min man sa till mig i telefon. Det är bara att gilla läget, inse att det kommer lösa sig och hoppas det gör det inom 6 veckor.
 
Över och ut,
Fridens liljor,
Peace.
 
Jävla hus!

Liknande inlägg