Jag önskar jag kunde älska snö

Snö
 
Den kommer varje år. Det går liksom inte att undvika den. Man kan inte springa ifrån den. Den är kvar när man blinkat. Fastän man inte vill.
 
Jag avskyr snö. Verkligen avskyr den. Jag önskar att det inte var så. Jag önskar att jag kunde uppskatta den, åtminstone litegrann. För, jag tycker den är fin att se på - omgivningen blir lite ljusare i januarimörkret. Och barnens skratt och tjut över snön är nästintill oslagbar. Snögubbar, snöänglar, snölyktor, iglosar, varm choklad, skidåkning, pulka - ja, tänk vad mycket vi kan göra när snön är här.
 
Jag förknippar snön med mycket annat också. Halka till exempel. bilen bestämmer helt plötsligt själv vart den ska. Och skottning. Och det värsta av allt - att frysa. Den där snön har en tendens att hitta in på platser man inte trodde var möjligt.
 
Jag önskar verkligen att jag kunde älska snö, för den bringar ju, som sagt, mycket positivt.
Jag får träna på det.
Det kan vara mitt utvecklingsmål.
 
 

När det inte räcker att bara vara lärare

Det knackar på dörren till personalrummet.

I dörröppningen står en flicka. Mascaran rinner ner för kinderna.

Det har varit en jobbig helg.

 

***

 

Det är många som har en åsikt om hur det är att vara lärare. Framförallt människor som inte är lärare. Vi blandas ofta in i politiska debatter. PISA-undersökningar. I diskussioner om huruvida vi verkligen förtjänar vår "sommarsemester" (som faktiskt är kompensationstid för att arbeta 45 timmar/vecka resten av året). Sen gnäller vi ju på lönen också. Vi som har sommarlov, jullov, påsklov och sportlov. Hur vågar vi?

 

Tro det eller ej, men att vara lärare är roligt. Det är något som jag, med många andra ser som en livsuppgift. Vi bär ett stort ansvar. Vi är på något sätt med och skapar framtiden. Det är mäktigt. Och svårt.

 

Det är inte alltid en lätt uppgift. En ständig balansgång mellan förståelse, gränser och ansvar. Vi ska lära dem mycket under deras tre högstadieår. Kraven på både dem och oss är höga. Studieresultat! Betyg! Framtid!

 

Eleverna ska känna sig trygga.

 

Nyckeln till lyckad undervisning bottnar ju trots allt i en god relation till varandra. Något utav det första jag fick lära mig under lärarutbildningen var att Sveriges läroplan genomsyras av en värdegrund. Denna ska synliggöras i allt vi gör i skolan. Vi diskuterar med eleverna betydelsen av att behandla varandra väl. Att respektera varandra. Att hitta strategier och verktyg för att möta livets olika svårigheter, konflikter. Att känna sig trygga. Varje individ behöver känna kärlek och bli bekräftad för att kunna lyckas i skolan och detta ingår i mitt uppdrag.

 

Det vi lär eleverna i skolan speglar ju sedan av sig både hemma vid middagsbordet, på fotbollsplanen, på Instagram, bloggar och Facebook.

 

Under mina 4½ år på lärarutbildningen var det däremot ingen som lärde mig hur jag skulle agera om det däremot var hemma vid just elevens middagsbord som den goda relationen och tryggheten inte fanns. Det fanns inga färdiga utvecklingsmodeller för hur jag eventuellt skulle hantera berättelsen om en sömnlös helg hemma, fylld av bråk, skrik, otrygghet och rädsla. Det fanns inte heller en tydlig manual för det samtal som vid en sådan situation skulle kunna implementeras.

 

Jag strävade länge efter att vara professionell. Fokusera på lärandemål, centrala innehåll, bedömningsmatriser och formativa bedömningar i skolämnena, för min del i Engelska. Vi ska få upp elevernas läsförståelse och höja snittet på elevernas avgångsbetyg. Vi måste ju snygga till siffrorna i alla dessa undersökningar som pekar på att Sveriges undervisning blir allt sämre. Ja, ni har ju själv läst tidningarna.

 

Att vara professionell. 

Jag är det fortfarande, men med en betydligt större ödmjukhet.

För innan våra fantastiska elever känner trygghet, ro och kärlek hemma vid middagsbordet är betygskriterierna för ett E i engelska föga viktigta. Då blir skolan och vi lärare istället viktiga i alla andra aspekter än just lärandet. Då blir vi tryggheten de saknar hemma. Då blir just behovet av trygghet utgångspunkten för en elevs dag. Att finna tröst, en famn att hämta andan i. Det finns inte en matris i världen som kan vinna den kampen. Inget engelskt verb heller för den delen.

 

Och en engelsklärares stress angående PISA-undersökningen - den får helt enkelt vänta tills imorgon... 

 

 

 

 

 

Själens år

Hej igen,
 
Då är det över ett år sedan jag satt vid datorn och skrev ett blogginlägg. Det finns många anledningar till det, men den största är nog avsaknaden av lust och inspiration.
 
Men nu är den tillbaka. Lusten.
 
2013 kantades av många vackra minnen. Solsemestrar, en Londonresa för att träffa syster Sara som efter en hejdundrande studentfest flyttade till UK och ny, efterlängtad tjänst på södervärn har alla hamnat på topp 10 listan för år 2013. Det största och mest minnesvärda är ändå dagen då jag blev fru Boman. En varm och solig dag, fylld av kärlek, som jag kommer leva länge på.
 
Året som gick var också slitsamt. Det har varit en, framförallt intensiv höst med många bestyr. Det kan bli så ibland. Julen gav många goda skratt och minnen, men också en del kvar att önska. Snö är en av flera saker som bidrog till att julkänslan lite försvann. Jag tror aldrig vi haft en så ljummen jul, faktiskt.
 
Det var efter julhelgen, då min vän Stin och jag satt i Dublin över ett glas vin och filosoferade över vad 2014 skulle kantas av, som mitt tema för året föddes.
 
Själens år.
 
Vad menar hon? tänker ni. Det är inte så mycket svårare än det låter. Jag är en expert på att bry mig. Om stora saker som små. Jag är en typisk känslomänniska. Jag tar med mig jobbet hem. Tar ofta saker personligt. Ger alltid 100% känslomässigt. Tycker det är viktigt att visa känslor. Kramar kan man inte få för mycket av. Inte orden jag älskar dig och förlåt heller. Engagerar mig. Brinner. Allt det här är väl egentligen inget som gör just mig särskilt speciell, vi är många som innehar dessa egenskaper. Men för er som känner igen er, vet ni också att det tar enormt med energi att vara som oss. För vi engagerar oss också i sådant vi inte kan styra särskilt mycket över.
 
Därför skall 2014 spenderas med att tanka positiv energi. Och ett genuint försök att inte lägga energi på sådant jag inte kan styra över eller förändra hos andra människor, eller i världen generellt, har nu fötts. Energin ska läggas på det som just nu är primärt för mig. Som jag mår bra av. I mitt liv. Som jag älskar och värdesätter.
 
Just nu känns detta som en omöjlig uppgift. Jag känner redan nu, 26 dagar in på året att jag varken har verktygen eller strategierna att klara detta. Men jag ser det som en lärdom och utmaning i sig att finna dem på vägen.
 
Bloggen kommer detta år följa mina reflektioner om stort som smått i rollen som fru, lärare, dotter, syster, vän, kollega, medmänniska...och som Sofie Boman.
 
Själens år kanske kan lära mig ett och annat.
Låt oss hoppas det.
 

Liknande inlägg