Jag är helt slut.

Jag minns första gångerna jag sa det högt. Så fort orden var sagda bröt jag ihop. I en gråt utan slut. Plötsligt hörde jag det själv. Det blev en sanning. En smärtsam sanning. Hemligheten var ute nu. Jag kunde inte lura mig själv längre. 

Veckan efter släktträffen gick jag till jobbet som vanligt. Men ingenting kändes som vanligt. Kroppen slutade successivt fungera. Bokstavligen stängde ner. Länge hade jag varit trött. I flera månader faktiskt. Så jag sov mycket redan. Och nu när jag jobbade var det extra påtagligt. Hela dagen såg jag fram emot stunden då jag kom hem och fick krama om lilla Elsa. Jag ville leka och ta igen det jag missat den dagen. Men allt jag orkade göra var att sova. Jag fick en blödning som inte avtog på 3 veckor. Huvudet värkte konstant. Det gör det fortfarande. Det kognitiva slutade sakta fungera - jag glömde saker och tappade bort ord. Jag vet inte när det ska avta. Det är svårt att fokusera. Att ha ett samtal med någon är vissa dagar omöjligt. Jag ser läpparna som rör sig, jag hör orden, men kan inte lyssna. Det går inte, helt enkelt. En skara människor i rörelse, en stressig miljö, ett stökigt hem och nästan alla ljud som är höga, plötsliga och upprepande får mig att vilja skrika, gråta och fly. Barngråt, elvispar, motorcyklar, svetsar, leksaker och mat som om och om igen åker i golvet, en klass i samtal är många dagar förödande. Många ljud samtidigt är ofta inte heller att föredra. En TV, diskmaskin och chipsätande man vid samma tillfälle får mig att vilja hoppa ut genom fönstret. Intryck = kaos! 

Och så kan man faktiskt inte ha det. 

Jag förstod ju att något var fel. Detta hade ju inte varit ett problem tidigare. Så jag gick till doktorn. Tänkte att de får ta lite prover. För något är fel i kroppen. Men sånär som på lite saltbrist var allt bra. Det var något annat. Jag fick fylla i lite papper om hur jag mådde. På en skala. Läkaren tittade igenom formuläret, räknade ihop något slags resultat och lyfte sedan blicken. Nu ska vi prata om din stress. Om din orkeslöshet. Världen rasade igen. Även hon hade synat min bluff. Vi pratade länge och väl. Jag minns att jag kände mig spritt språngande naken. Hon kom in på bara skinnet. Hon sjukskrev mig till mitten av oktober i första skedet. 

Utmattningssyndrom. Den så fruktade väggen. Hur känns det där på andra sidan?

Det är svårt att förklara hur det känns, faktiskt. Jag har svårt att acceptera att utmattning är en sjukdom. Att jag är sjuk. Jag tänker att trött, det kan man ju vara ibland. Sjuk är man när man har feber, ett brutet ben eller cancer. Jag är trött. Jag är van vid att ha många bollar i luften. Jag ligger inte på sofflocket och tar den enkla vägen ut. Jag är duktig. Och bra på det jag gör. En bra mamma. En bra kollega. En bra lärare. En omtänksam person. Jag är lite trött bara... 

Så jag får väl vila lite? Problemet är bara att denna trötthet är långt förbi den trötthet där lite eller mycket vila gör susen. Jag är inte sovtrött. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover. Jag är ändå trött när jag vaknar. Det finns helt enkelt ingen ork, kraft. Eller lust. Jag är inte utarbetad, därför hjälper inte vilan. Hjärnan är ur funktion. Och ibland glömmer jag bort det och försöker orka så mycket som möjligt på en dag. Jag kanske vaknar utan huvudvärk en dag. Då ska jag passa på! Passa på att följa med på Klapp och Klang. Passa på att fixa i trädgården. Passa på att städa av lite. Passa på att rensa garderoben. Och när jag sedan har passat på någon timme - då är jag helt slut. För jag har, för en stund, glömt bort att jag inte har semester. Och kommer på, för sent, att det gick ju inte sist heller. Och då kommer gråten. Och ångesten. Över att inte orka. Över att inte vara en bra mamma. Eller fru. Över att låta alla andra göra allting, för att jag inte klarar av att göra någonting. Jag gråter mycket. 

Den mesta av energi jag har går liksom åt till att bara klara av dagen. Jag har kommit till stadiet där de enklaste sakerna i vardagen är som att bestiga berg. Det är fråga om att prioritera. Borsta tänderna eller duscha? Bada Elsa eller äta frukost? Ta en promenad eller ringa mamma? Saker som jag tidigare gjorde i bara farten kan nu ta en hel dag att slutföra. För hjärnan fungerar inte. På riktigt - den fungerar inte! Minnet, fokuset - borta! Jag får nu TRÄNA på att läsa. Lösa korsord. Läsa tidningen. Om och om igen, för innehållet fastnar liksom inte riktigt. TRÄNA på att komma ihåg. Mattias ber mig ta med en kopp kaffe upp. Jag kommer upp med post-it- lappar. Extra jobbigt är det om jag ska göra val - väga saker mellan varandra. Ta ställning och resonera. Det går bara inte. Så jag gör inte så mycket om dagarna. Jag tappar tråden för ofta. 

Du ser piggare ut. Det får jag höra ibland. Och det känns ju skönt ändå, att jag kan lura någon. Jag blir lite glad. Sen kommer jag på att det inte är på utsidan jag är sjuk. Jag är ju inte sjukskriven för dåligt humör eller högt hårfäste. Så det är klart att jag kan se pigg ut ibland. Det sitter ju på insidan det här. 

Väldigt lite är roligt just nu. Det mesta är kravfyllt snarare än lustfyllt faktiskt. Att höra av sig. Att vara social. Att få spontanbesök. Sådant som jag tidigare älskat att göra är nu mest utmattande. Jag orkar inte vara lika social just nu. Jag orkar inte vara andra till lags, för stunden. Men jag lovar att jag försöker. Så är du en av de jag ännu träffar lite ibland. Kanske äter en bit mat med en fredagkväll. Förstå då att jag gör en verklig ansträngning. För jag VILL ju känna glädje och få skratta. Men om jag ibland inte orkar, kom då ihåg att det inte har med dig att göra. Och att det blir bättre sen. Tror jag.  

Så när kommer jag tillbaka då? När är jag med i matchen igen? Frisk, du vet? Jag vet inte. Försäkringskassan vill att jag ska veta det. Men jag vet inte. Nästa onsdag kanske? Eller den 24 November. Vi får se. Jag har faktiskt ingen aning. Men jag vill gärna jobba. Jag älskar mitt jobb. Det går inte just nu bara. 

Jag skäms. Jag vill inte vara sjuk. Jag är trött på att inte fungera som jag tycker att jag borde. Jag vill inte vara bruden som inte pallade trycket. Jag har alltid pallat trycket! Jag är ju ingen svag och klen person som är åskådare i mitt liv. Jag gör saker. Får saker att hända! Jag skäms över att jag lät det här hända. Så många gånger tidigare har kroppen varnat mig! Men jag har liksom blåst förbi alla signaler. Sprungit förbi känslan. Den där rösten som om och om igen skrikit NEJ!

Det blir ju bättre sen...

Efter lovet.