Sitter och tittar på TV4 och "Humorgalan - för varenda unge". Jag gråter. Blir arg. Förtvivlad. Hoppfull. Tacksam. Allt på en gång. Från ingenstans hör jag Lars Winnerbäck och Söndermarken inom mig.  

 

Så som himlen ser ut en tisdag över skolans kommunala korridorer, klockan fyra i oktober. Strax innan det mörknar. Och det luktar från bespisningen av halvhjärtad husmanskost. Och löven ligger klistrade mot marken.
Gråvita skyar. Tandläkarväder. Nån grävmaskin som sliter upp en cykelväg vid fotbollsplan. Och nyponbuskar, nyponbuskar. Hela vägen nyponbuskar, ser jag när jag blundar. Och nånstans där så blev jag den jag är nu...

Det är inte särskilt svårt för mig att slås av det faktum att jag lever i en otroligt skyddad värld. I hela mitt liv har jag egentligen kunnat segla utan vind. Uppväxt i trätofflor på kullerstensgård med kanin och ägg, från våra egna höns, till frukost. Barfota springandes i hagar fulla med sommarblommor, flugor och koskit, ätandes på äpplen plockade i trädgården. Övernattningar i lekstugan morfar en gång byggde åt oss. Åkandes i pulkabackar och sittandes med varm choklad runt snöiglosar gjorda med mamma och pappa. Frukost på sängen, varje födelsedag, efter ännu en god natts sömn. Paketer. Skönsång. Bad i poolen med systrar, familj och vänner. Lördagsgodis. Fotbollsträningar. Nya jeans. Skola. Tandställning och vaccinationer. Sjukvård närhelst på dygnet jag behöver det. Gratis. Vatten. Långduschar. IKEA och värmeljus till alla strömavbrott som aldrig blir av. Varma element i ett hus med tak och väggar. Ett eget rum. Utbildning. Arbete. Tryggad inkomst. Körkort och karnevaler. Charterresor - all-inclusive. Iphone och Ipad till varje elev. Glossyboxar och tidningsprenumerationer. Betalda sommarlov fyllda med grillning och fredagsmys. Med min familj. Med mina allra viktigaste. Med Mattias och Elsa. 

 

Jag kan inte vara otacksam över att jag haft turen att födas just här. Tvärtom är jag tacksam. Men om jag nu haft den turen. Och om jag nu lever ett liv där trygghet, överflöd och konsumtion är vardag - då är jag också skyldig att hjälpa de som inte har. Inte har ett tryggt hem. Eller möjlighet till utbildning. Mat på bordet. Eller råd med sjukvård. Jag är skyldig dem det. Så enkelt är det. När man är stark måste man också vara ödmjuk. För det kunde varit jag. 

 

Vi bildade band och blåste ringar. Drog med handen genom jorden. Fyllde naglarna med lera av all yta som vi skrapade. För nånstans under lagren av tätortstimotej, bredde stora världen ut sig utan farthinder och konsumkort och nypon.

På torsdag fyller jag 30 år. Man frågar mig vad jag önskar mig. I inbjudningskorten står det att jag önskar att man skänker en slant till valfritt välgörande ändamål. De flesta accepterar det och förstår. Andra tycker kanske det är tråkigt. Inte kan man väl gå på födelsedagsfest utan present. Jo, med glädje kan ni det när jag fyller år! 

 

 

* poliovaccin