A trip down memory lane
Jag tänker ofta på min roll. I klassrummet och utanför klassrummet. Det slår mig, gång på gång, hur viktig roll jag - vi - har i ungdomars liv. I deras vardag. Ofta träffar de oss mer än sina föräldrar. Och de är fantastiska på att studera och lyssna in. Det är viktigt att vi aldrig glömmer bort vår betydelse. Inte bara för deras ämneskunskaper. För deras personliga, intellektuella utveckling. Allt vi säger och gör i klassrummet påverkar dem. Hur vi agerar. Löser problem. Pratar med varandra. Om varandra. Hur vi resonerar. Vilket klimat vi väljer att ha i klassrummet. Att vi sitter med en kopp kaffe och pratar med dem på rasten. Hur vi plåstrar om dem när de har ont - antingen i kropp eller i själ. Att vi är måna om att de mår bra. Att vi lyssnar, utan att döma. De ser oss och de granskar varje litet steg vi tar, varje ord. Och de lär sig - av oss. Därför ska vi komma ihåg vilket viktigt jobb vi har. Vi betyder alltid något för någon - om inte idag, så imorgon.
Kom häromdagen över den här fantastiska beskrivningen av läraryrkets komplexibilitet. Kraven och förväntningarna på oss var inte mindre för hundra år sedan. Och är inte det lite underbart.
Hon bör ha en ängels tålamod, en Rafaels och en Michelangelos konstnärstalang, en Rousseaus pedagogiska blick, en Andersens berättartalang, en Jules Vernes fantasi, en Edisons uppfinnargeni, en jättes kraft och hälsa. Ändå fler egenskaper bör hon ha, bör också vara lite av en arkitekt, snickare, målare, lite av varje hantverkare, god husmor, socialpolitiker, lite läkare och sjuksköterska, lite själasörjare och lite jurist, men framför allt ska hon vara människa, en varm, kärleksfull människa som äger förståelse och deltagande för både stora och små.
Och den som har den rätta kärleken till sin sak och viljan att utveckla sig vidare, skall icke låta avskräcka sig av alla dessa fordringar. Man växer med sin uppgift.
(Kate Douglas Wiggins, 1918)