Från en själ till en annan

Ni läsare har alla hört talas om honom. En del av er vet flyktigt vem han är. En del känner honom litegrann. Andra oerhört väl. Kanske är någon av er släkt med honom. Eller en före detta älskare. Någon av er är kanske en nuvarande eller gammal kollega.
 
Hans namn är Mattias Boman.
 
 
Mattias
 
Jag känner dig som min man.
Min make.
Min bästa vän.
Själsfrände.
 
Jag trodde länge att det inte fanns något sådant som en själsfrände. Den totala spegelbilden av sig själv. Ordet kändes flyktig och långt borta. Som något man inte når med blotta handen, ens om man står på tå. Man kan inte heller se det med blotta ögat. Och det man varken kan se eller nå, kan det verkligen finnas? Jag var skeptisk. Själsfrände.
 
Så mötte jag dig. 
 
Jag minns det som igår, vårt första verkliga samtal. Känslan som infann sig kom utan förvarning. Jag kände samhörighet. Mannen på stolen bredvid såg djupet i mig från första stund. Blicken fångade mitt allra innersta jag. Några minuter in i vårt samtal mindes jag något min mormor en gång sagt: "Det går inte att förklara enkelt, men hela ditt väsen kommer uppmärksamma att du mött honom. Du kommer bara veta det." Och precis så kändes det. Jag bara visste. Jag satt framför dig och hörde min inre röst säga: "Här har du honom, Sofie. Nu är sökandet slut. Du har hittat hem."
 
Jag tänker ofta tillbaka på det ögonblicket. När jag idag ser dig djupt i ögonen får jag fortfarande samma känsla. Som en ilning genom kroppen. Som om att någon vill påminna mig. Och få mig att fortsätta känna vad jag kände från första stund. Jag kände att jag, för första gången på väldigt länge, faktiskt levde utan att känna mig vilsen. Samhörighet. Något större än kärlek.
 
Du har lärt mig mycket om tacksamhet. Jag känner enorm tacksamhet över att du valt att ge all din kärlek till just mig. Du lyssnar tålmodigt. Jag har din fullaste respekt. Och du har min. Jag älskar hur dina ögon alltid är kärleksfulla. Varma, även när vi är oense. Jag uppskattar att du alltid pratar med och om mig med kärlek och respekt. Jag dras till ditt genuina sätt att lyssna till vad människor har att säga, utan att döma. Det värmer mitt hjärta att du varje dag påminner mig om att du älskar mig. Jag är djupt tacksam över att du med ditt sätt och dina ord aldrig får mig att känna mig sårbar eller ovärdig. Jag älskar att du kan ägna timmar åt att planera vår framtid. Att du tillsammans med mig drömmer om sommarstuga och resor. Jag uppskattar att vi tillsammans delar värderingarna om hur vår relation ska vara fri från svartsjuka. Hur vi väldigt noga överväger våra gräl. Jag uppskattar att vi varken smågrälar eller lägger tid på att vara irriterade. Jag älskar hur vi, istället, använder tiden vi har tillsammans till att skratta, älska och leva i nuet. Det går inte att mäta glädjen jag känner över att vi kan spendera kvällar och nätter med att prata om våra drömmar. Om livet. Du får mig att känna mig hel. Du är den sista pusselbiten.
 
Och att vara din fru är för mig den största äran.
Tack.
 
 
 
 

 


Liknande inlägg

1 Anonym:

skriven

Njut av er a gemensamma drömmar & var inte rädda för att förverkliga dem i nuet!

2 Mamma:

skriven

Så fint:) Mormor/Mor hade rätt:) Dessa ord fick jag också med mig på vägen en gång när jag var villrådig och jag kan bara upprepa: Så sant, så sant:) Ta vara på er tid tillsammans och lev här och nu:)

Kommentera här: