Jag har länge valt att inte besvara en fråga jag ofta får från familj, vänner och bekanta i min närhet. Anledningen till det är att frågan kan vara känslig och att svaret mycket lätt kan missförstås och tyckas nedvärderande av mina medkollegor. Men tiden har gått och jag känner mer och mer att detta bör belysas i den skoldebatt som drivs idag. Framförallt inför nyvalet i September.

Frågan jag ofta får lyder: Varför har du inte ansökt om att bli förstelärare? Vill du inte ha en karriärstjänst och därmed flera tusen kronor mer rakt ner i fickan? Är du inte klok?!

 

Björklund med regering satsar nu på så kallade förstelärare. En förstelärartjänst ska (i alla fall så tänkt från början) få eleverna att lyckas bättre. Försteläraren ska även inspirera andra lärare på skolan. Vad en förstelärare, mer i detalj, ska göra är inte beslutat av regering, utan har lämnats åt varje kommun att besluta om. Och vilka som är de duktiga lärarna, bestämmer rektorn, efter att man själv sökt sin tjänst. Regeringens och Björklunds satsning på förstelärare handlar, enligt Björklund själv, om att få upp lärares löner. Han menar att "genom denna reform stannar de duktiga lärarna kvar på sina arbetsplatser istället för att söka sig till andra skolor, eller andra yrken." Han säger att det är "en löneförhöjning för skickliga lärare, alltså de som lyfter sina elever på skickligast sätt ska ha mer betalt".

Mannen bakom dessa ord är vår utbildningsminister. Samma utbildningsminister som under de senaste 8 åren infört nytt betygssystem, ny läroplan, anmärkningsvärt mer nationella prov för våra, redan stressade, elever, och ännu mer krav på dokumentation, i ett led av misstro på lärarens kompetens och skicklighet.

Kontroll! Ryggen fri! PISA! Eller som Grotesco kanske borde sjungit: Det är lärarnas fel.

 

Herr Björklund, här och nu slutar jag lyssna på dig.

 

En löneförhöjning för skickliga lärare. Första-klassens lärare, då alltså. Vi andra får hanka oss fram. Vi som inte sökt tjänsten, eller som sökt den men inte ansetts tillräckligt bra enligt vår rektor eller kommun. Vi får nöja oss med att vara andra-klassens lärare ett tag till.

Jag har aldrig varit någon höjdare på huvudräkning, men det krävs ingen större betänketid för att inse att de pengar man nu satsar på karriärstjänster bättre hade gynnat oss lärare i en enhetlig löneökning. Istället för att höja en lärares lön med 5000 kronor, vad sägs om att varje lärares lön höjs med 1000? Eller, låt oss bryta ner det ytterligare. På min arbetsplats har vi, mig veterligen, just nu 5 förstelärare. Om de har en löneökning med 5000kr vardera/månad blir detta 25000kronor. Om vi delar 25000 kronor i löneökning/månad på samtliga pedagoger, bara på min arbetsplats, skulle jag gissa att varje pedagog skulle få en löneökning på strax över 500kr/månad - kanske ännu mer. Samma pengar, bättre fördelning. Det kanske skulle muntra upp lärarkåren, Herr Björklund. En sådan reform kanske tydligare skulle visa att du tror på oss, på vår kompetens. På vår yrkesprofession.

 

Jag menar verkligen inte att de kollegor i Sverige som nu har en förstelärartjänst inte förtjänar denne. Tvärtom. Förstelärarna förtjänar varenda krona extra de får. De är engagerade, fantastiska lärare, eldsjälar med hjärtat på rätt ställe. De lägger ner mycket tid på sitt arbete. De vill elevernas allra bästa och slår kanske tillochmed knut på sig själv för att få elever att lyckas. Och lika mycket som jag tror att de vet att jag tycker de förtjänar sina nya tjänster, lika säker är jag på att mina kollegor, mina förste-lärar-kollegor, inte ser mig som en andra-klassens lärare. De vet att även jag gör mitt yttersta för att få eleverna att må bra och prestera bra i skolan.

 

Varför kan då inte du förstå det, Herr utbildningsminister? Det jag försöker säga dig, Björklund, är att vi alla är förstelärare! Även vi, som utan en karriärstjänst nu blivit andra-klassens lärare, tack vare dig och dina uttalanden. Vi gör alla samma jobb. Vi går alla en daglig kamp som handlar om att nå fram till elever och få dem att lyckas. Få dem att tro på sig själv. Vi arbetar alla hårt för att öka läsförståelsen bland våra elever. Vi, alla inom lärarkåren ställer upp för varandra, delar med oss av våra goda råd och arbetssätt. Vi är alla experter inom vår profession och öppna att lära av varandra. Likaså går vi alla på knäna. Ja, vi behöver fler lärare. Men vi behöver också se till att ALLA lärare vill vara lärare. Vi är alla under ständigt bevakande. Sätter vi höga betyg är det för att det är lättast så (läst i media). Får eleverna låga betyg är det vår undervisning som är undermålig. Vi behöver förbättra ALLA lärares arbetssituation. Utbildning ger människor möjlighet att förändra sina livsvillkor och nå sina högsta drömmar. Därför måste regeringen satsa på skolan, med fokus på undervisning, arbetsro och bra förutsättningar för alla lärare. Svensk skola har, om vi ser det ur ett internationellt perspektiv, goda resurser. Använd de resurserna rätt. ALLA lärare behöver få bättre löner och arbetsvillkor. Och glöm inte eleverna, framförallt de elever som av olika anledningar har svårt att klara skolan. De behöver också hjälp i form av olika resurssatsningar.

 

 En bra skola är av yttersta vikt och lärarna är det viktigaste för en bra skola. Med andra ord - lärarna har världens viktigaste jobb. Behandla oss därefter.

 

Så, Björklund, av med kepsen och stäng av din mobiltelefon. Något verkar rubba dina cirklar!