Då är det över ett år sedan jag satt vid datorn och skrev ett blogginlägg. Det finns många anledningar till det, men den största är nog avsaknaden av lust och inspiration.

 

Men nu är den tillbaka. Lusten.

 

2013 kantades av många vackra minnen. Solsemestrar, en Londonresa för att träffa syster Sara som efter en hejdundrande studentfest flyttade till UK och ny, efterlängtad tjänst på södervärn har alla hamnat på topp 10 listan för år 2013. Det största och mest minnesvärda är ändå dagen då jag blev fru Boman. En varm och solig dag, fylld av kärlek, som jag kommer leva länge på.

 

Året som gick var också slitsamt. Det har varit en, framförallt intensiv höst med många bestyr. Det kan bli så ibland. Julen gav många goda skratt och minnen, men också en del kvar att önska. Snö är en av flera saker som bidrog till att julkänslan lite försvann. Jag tror aldrig vi haft en så ljummen jul, faktiskt.

 

Det var efter julhelgen, då min vän Stin och jag satt i Dublin över ett glas vin och filosoferade över vad 2014 skulle kantas av, som mitt tema för året föddes.

 

 

Vad menar hon? tänker ni. Det är inte så mycket svårare än det låter. Jag är en expert på att bry mig. Om stora saker som små. Jag är en typisk känslomänniska. Jag tar med mig jobbet hem. Tar ofta saker personligt. Ger alltid 100% känslomässigt. Tycker det är viktigt att visa känslor. Kramar kan man inte få för mycket av. Inte orden jag älskar dig och förlåt heller. Engagerar mig. Brinner. Allt det här är väl egentligen inget som gör just mig särskilt speciell, vi är många som innehar dessa egenskaper. Men för er som känner igen er, vet ni också att det tar enormt med energi att vara som oss. För vi engagerar oss också i sådant vi inte kan styra särskilt mycket över.

 

Därför skall 2014 spenderas med att tanka positiv energi. Och ett genuint försök att inte lägga energi på sådant jag inte kan styra över eller förändra hos andra människor, eller i världen generellt, har nu fötts. Energin ska läggas på det som just nu är primärt för mig. Som jag mår bra av. I mitt liv. Som jag älskar och värdesätter.

 

Just nu känns detta som en omöjlig uppgift. Jag känner redan nu, 26 dagar in på året att jag varken har verktygen eller strategierna att klara detta. Men jag ser det som en lärdom och utmaning i sig att finna dem på vägen.

 

Bloggen kommer detta år följa mina reflektioner om stort som smått i rollen som fru, lärare, dotter, syster, vän, kollega, medmänniska...och som Sofie Boman.