Efter några veckors härlig semester är nu stunden kommen. Det är dags igen. Dags igen att ta nya tag. Plocka fram motivationen och de goda idéerna. Dags att tillsammans med fina kollegor planera upp givande undervisning för eleverna. Varje år är jag lika motiverad. En dag in i arbetet är ångesten för att ledigheten är över, som bortblåst. Nya böcker packas upp. Pennan vässas. Kalendern fylls. Matriserna skapas. Klassrummen städas. Nu kör vi!  

Just i år kändes det lite bättre än vanligt då jag fick ett riktigt bra avslut på förra terminen. Jag såg till att mycket praktiskt redan var klart inför nya läsåret. Jag pratade med elever som behövde peppas inför hösten. Pappersarbete och möten angående elever i behov av extra stöd klarades av och slutade väl.

Jag var särskilt lättad över att ha lyckats hjälpa en elev att få stöd och extrainsatta åtgärder för att klara sin skolgång framöver. Efter nästan ett läsår av byråkrati (möten, telefonsamtal, utredningar och pappersgöra), var alla med på tåget - föräldrar, skolledning och elev.

Jag kunde gå på lov.

Idag meddelade föräldrarna att de ångrat sig. Eleven ska fortsätta som vanligt i stora helklassen. Där det stöd hen behöver inte finns i den utsträckning som krävs för att hen ska få lov att lyckas i skolan. Ett långt samtal senare hade inget förändrats. Föräldrarna hade bestämt sig. Nej tack till stöd. 

Jag vaknar snabbt ur min bubbla och min lärarhjärna börjar genast fundera.

Vad ska jag göra nu?

Att se elever misslyckas i skolan skär i ett lärarhjärta. Det är oerhört jobbigt, som pedagog, att inte räcka till. När man gjort allt man kan och lite till för att få elever att lyckas, och det inte är tillräckligt. När det inte räcker att hjälpa elever att hitta strategier, utan de behöver en annan undervisningsform där fler pedagoger har färre elever. På många skolor i landet brister man då på grund av resursbrist. Men inte på min arbetsplats. Där finns särskild uppbackning och stöd, som visat sig göra under för många elever. Stöd som genererar i tryggare barn som genom att lyckas får en tro på sin egen förmåga och växer som individer. Ett stöd som gör att barnet minns skolan som något positivt.

Det gick idag än en gång upp för mig hur stor inverkan vuxna har i frågan om barns lyckande eller misslyckande i skolan. Vuxna som inte vet tillräckligt för att ta de avgörande besluten. Jag blir regelrätt förbannad när jag inte tillåts vara proffs i min egen profession. Jag blir rädd och frustrerad när år av pedagogisk erfarenhet och utbildning inte är av slutgiltigt betydelse, när det väl gäller. När viktiga beslut ska tas om barns lärande och utbildning bör pedagogens åsikt vara avgörande. Det är dags nu, att våga lita på att vi lärare klarar av vårt uppdrag.

Motivation. Goda idéer. Givande undervisning. Vässad penna. Och ett punkterat lärarhjärta.