När Mattias och jag blev ett par, för dryga fem år sedan, fick han en katt på köpet. Det var inget han valde själv och jag skulle inte utge honom för att vara någon direkt katt- eller hundmänniska. Han lärde sig däremot snabbt att samexistera med min kisse och tycka att han var OK.

 

Under de forna fem åren har det stundom visats ett missnöje från Mattias sida, vad gäller Stig (katten) och alla han privilegier. Jag kan förstå honom. Stig är en katt som gärna tar sig friheter. Han sover där han vill (köksbordet, Mattias sänghalva, på skorna, på Mattias, på mig, mellan oss i sängen). Han kräver mycket uppmärksamhet, gärna när det är fotboll på TV. Han lägger sig på alla saker som kan tänkas ta tid ifrån hans kli bakom örat (mobilen, datorn, papper, tidningar, fjärrkontrollen). Han pratar ganska mycket. Jamar, gnäller och för liv tills han får som han vill. Han vill ut, sen in, sen ut igen. Det har, med all rätt, blivit lite pust och stön från Mattias genom åren.

 

 

När vi sitter och diskuterar vad vi behöver köpa på IKEA säger Mattias plötsligt och inte ironiskt:

 

 

 

 

Jag tror maken min gillar Stickan litegrann ändå.