Kan det vara så, att jag blivit vuxen?

Många gånger, i flera år, har jag funderat i banorna kring ordet "vuxen". Jag har haft en inre konflikt med ordet. De flesta människor hävdar och förklarar ordet "vuxen" som ett verb. Något man är eller ska bli. När man nått en viss ålder, då är man vuxen. När man gifter sig, får barn, skaffar hund, tar studenten, reser utan mamma och pappa, har egen inkomst och betalar sina räkningar i tid. Då är man "vuxen". 
 
Personligen har jag gjort det mesta av ovanstående i många år (ni vet ju hur gammal jag är, så det kommer ju knappast som en chock). Däremot vet jag inte om jag kännt mig vuxen lika länge. För mig är "vuxen" ett väldigt abstrakt ord. Något man inte riktigt kan ta på, men en vacker dag inser att man uppnått. Där, i det abstrakta, trivs jag. För om vuxenheten kan vara abstrakt betyder det att jag kan flyta runt lite tills jag förstått innebörden av ordet. 
 
Orsaken till att jag inte kännt mig helt och hållet vuxen är att jag i många år brytt mig alldeles för mycket om vad människor tycker. Vad de tycker om mig, mina kläder, min mundiarré, mina filosofiska drag, min rakhet i kommunikation, mina åsikter, hur jag undervisar, om jag är rolig, hur många vänner jag har. Jag har verkligen brytt mig. Undrat. Gärna slagit knut på mig själv för att tillmötesgå andra, så att de ska tycka om mig. 
 
Men så en dag händer det. 
 
Så som vår omvärld ser ut idag verkar det finnas ett enormt behov av att diskutera flyktingfrågor, pengar, terrorister, religion och kultur. Gärna blandar man ihop alla dessa saker i en osammanhängande röra och tror att det är skillnad på flykting och flykting, gör människor till en siffra i kronor, hävdar att alla muslimer är terrorister och markerar tydligt att det är en hemskt stor skillnad på oss och dom. Många diskussioner urartar. Anledningarna är många, men jag tror att vår rädsla har en stor roll i det. Och en del är alldeles för oupplysta för att ens dra igång en diskussion. Men samtalen dyker upp överallt - på jobbet, i matkön, på parmiddagen, på släktträffen. Och en sak är säker. Alla tycker vi något. Alla har vi rätt till en åsikt. Man får känna och tycka vad man vill. Men man måste också vara beredd på diskussion, för vi tycker inte alla lika.
 
För några år sedan hade jag backat, exempelvis en sådan diskussion. Jag hade nog bara sagt "du har fel" och så hade det fått vara bra med det. Jag hade inte stått upp för vad jag tror på. Fakta. Kärlek, solidaritet, alla kan göra något, vi är alla människor, karma - du får vad du ger. Nu hjälps vi åt. 
 
Men nu vågar jag. Och jag undrar så. Kan jag har blivit vuxen? Kan jag nu klä på mig den rollen? Är min person äntligen i balans med mitt mentala tillstånd? 
 
Jag har inte längre tålamod för vissa saker. Jag har inte blivit arrogant på något sätt, utan jag har helt enkelt nått en punkt i mitt liv där jag inte är intresserad av att slösa min tid och inte stå upp för min egen person. Jag har inget tålamod för cynism. Inte heller för överdriven kritik, hyckleri och oärlighet. Jag har inte längre lust att försöka behaga dem som inte gillar mig eller älska dem som inte älskar mig. Jag tänker inte spendera en enda minut till på dem som ljuger eller vill manipulera. Jag har inte heller lust att spendera fler minuter än nödvändigt med människor som inte kan ge beröm eller uppmuntra utan att behöva ha en anledning. Fördomar och svartsjuka klär inte en enda människa. Djur ska behandlas som de levande varelser de är (jag ska verkligen försöka respektera spindlar bättre). Och uppå allting har jag förstått att jag är här och jag räknas. 
 
Min fråga är följande:
Är det såhär det känns att vara vuxen? 
 

Kommentera här: