För några dagar sedan var jag på en av de mest givande föreläsningar någonsin. Klas Hallberg. Vilken kille! Klas pratade om människans rädsla för att stanna kvar i förvirringen, som ju ibland infinner sig hos oss alla och kryper fram, exempelvis när något inte blev som vi tänkt oss. När vi känner förvirringen sätter vi istället igång att strukturera, planera, renovera, allt för att undvika förvirring och jobbiga frågor. Vi håller oss fast vid ledstänger och "sanningar" för att inte tappa kontrollen, menar han, och vi blir som projektledare.

 

När vi är som mest rädda för förvirringen, det är då vi behöver indianen, menar han. Någon som ropar Ho Hoo på axeln och undrar vad vi sysslar med egentligen. En inre indian, som berättar för oss att det är dags att stanna upp och tänka om. Istället för att försöka kontrollera så stora delar av vår dag/tillvaro som möjligt måste vi träna på att ta ett djupt andetag och hedra mysteriet av att inte veta vad som kommer hända.

 

Det här låter säkert flummigt för er som inte lyssnat på föreläsningen, men jag fick några rejäla uppvakningar. För, vad är egentligen viktigt?

 

Det dröjde inte länge förrän jag fick min första indianpåhälsning. Dagen efter föreläsningen satt jag vid frukostbordet och drack en kopp kaffe. Ja, en kopp kaffe var min frukost, för ni vet, jag gick på en sån 5.2-diet. Det tog ungefär 4 sekunder in i min "frukost" innan jag hörde henne, indiankvinnan inom mig. "Ho Hoo, Ho Hoo. Du är hungrig. Ät!"

 

Men jag lyssnade inte. Jag drack mitt kaffe och plöjde vidare till jobb. På lunchen var det likadant. Hungrig som få satt jag där med min lilla låda, bestående av ett kokt ägg. Men då höjde indiankvinnan rösten lite. "HO Hooooo!" Jag lyssnade inte då heller. Jag skulle ju tappa några kilo inför Turkietresan. Jag behövde det om jag skulle ha bikini på mig.

 

Dagen gick och jag tog mig hemåt. Skulle promenera och städa. Med tom mage. Gjorde det. Mattias kom hem och skulle laga vår middag. 2 dl soppa. Då fick indiankvinnan nog. Nu skrek hon "HOOO HOOOO, HOO HOOOO!" Och äntligen vaknade jag till. Jag ställde mig genast frågan hon ställt mig hela dagen. VAD är det du håller på med?

 

 

LCHF, 5.2, GI, Dukan, Viktväktarna - fan ta den som äter kolhydrater! Att äta kolhydrater är idag nästan vedertaget lika illa som att dricka alkohol när man är gravid. Man är lite dum och oupplyst om man väljer att äta en god kanelbulle till kaffet. Bacon däremot, det är grejor det! Gärna med lite grädde eller majonnäs till. Man är villig att ta till vilka galna "verktyg" som helst. Bara man blir smal. För det är målet. Att få höra "Wow, vad smal du blivit!" Man ska vara smalare, effektivare, hitta sitt inre jag, snyggare. Och för de människor som bibehållit förnuftet kan vi ju också konstatera att det faktiskt skrivs hundratals böcker om hur viktigt det är med dieter och viktresor. Köp boken ni också. Och så kan vi istället för att kalla det för vad det är (HYSTERI) kalla det för självförverkligande.

 

Hur blev det såhär? Hur kom jag till punkten då jag slutade lyssna på mina egna, sunda resonemang och ideal? Jag är vacker har bytts ut mot valkklämmande, kaloriräknande och kiloångest, TROTS att jag inte ens är överviktig! Ingen man har någonsin fått panik och sprungit ut ur sovrummet när jag stått naken framför. Det har inte heller hänt att poolområdet på solsemestern tömts för att jag kom där i bikini.

 

Jag väljer alltså medvetet att gå hungrig 2 av veckans 7 dagar, istället för att göra det jag VET jag mår bra av. Röra mig. Ute i naturen. Med musik och frisk luft. 104 dagar om året väljer jag att gå hungrig. Det blir många år på en livstid.

 

Mitt hjärtas röst tappade jag i samma stund som jag började jämföra mig med andra.

Och det slutar NU.

Jag behöver inte ett enda diettips till.