Alla har vi ett förflutet. På både gott och ont. Vi har erfarenheter som lärt oss hur livet fungerar, hur vi ska ta oss igenom sorger och glädjas med det goda. Vi har även med största sannolikhet lärt oss att saker inte alltid blir riktigt som man tänkt eller hoppats på, men försöker samtidigt förstå och acceptera saker vi inte kan förändra. Val av alla slag påverkar oss ibland även om det inte var vi som gjorde dem. Ibland är det svårt, ibland är det enkelt, att förstå varför. Men behöver verkligen alla dessa erfarenheter vara dåliga då? Kan de inte medföra något gott? Man förändras ju med erfarenheterna. Man utvecklas. Man är inte densamma. Man växer och ser slutligen klarare än någonsin.

Är det inte ditt förflutna som identifierar vem du är idag?

Jag trodde länge att en del saker antingen var svarta eller vita. Rätt eller fel. Antingen eller. Jag hade svårt att släppa taget om saker. Saker som faktiskt sårat mer än de gagnat mig. Men en dag valde jag att släppa taget. Och med det menar jag inte att jag på ett ögonblick slutade bry mig om människor. Människor som en gång gjort mig illa på något vis. Tvärtom tillät jag mig själv att förlåta dem, gå vidare och önska dem allt gott. För självklart bryr man sig om människor som en gång, och kanske fortfarande, betyder mycket för en. Det är inget konstigt. Det är en del av vår personlighet tillika mänskliga ödmjukhet och välvilja. Och det är okej. Men jag släppte taget. Jag släppte taget om  års olycka,  års tro att jag inte skulle hitta något bättre än det som en gång varit. Jag gav mig själv en ny chans. Och plötsligt var det jag som såg världen med andra ögon. Såg kärlek med andra ögon. Eller rättare såg kärleken i vitögat. Som om världen med alla dess underbara ting funnits där hela tiden och bara väntat in mig. Hållt andan tills jag vågade släppa taget.

Jag vet exakt vilken dag det var. Jag vet dock inte riktigt hur det gick till och emellanåt vet jag inte ens varför. Men jag jag vet när. Det var en sen natt. Det var en enda blick. Ett enda leende. Ett godnatt. Det måste ha varit en instinkt. En instinkt som sa åt mig att det som stod framför mig var bra. Något som sa åt mig att det som händer här är oundviktligt. Och jag är glad att jag lyssnade, för det finns ingen plats på jorden jag hellre skulle vilja vara på än just här och nu. Jag insåg då att jag såg på kärleken med helt andra ögon. Nya, bättre, klarsynta ögon.

Min mormor sa en gång till mig att man blir blind när man väntar något stort. Det är först nu jag kan se och förstå vad det var hon egentligen menade.

Det är vår tur. Det här är vår chans. Och jag tänker välkomna den!