Vi har blivit med kaffemaskin.

 

Länge har jag lovat mig själv att inte falla offer för prylar. Jag har en gammal, men funktionsduglig telefon, min dator är en laptop från 2006 som fortfarande funkar hyfsat. Men visst får den ibland sina frispel. TVn vi har är en 32" platt-TV och den tycker jag är lite ball, eftersom jag alltid haft en lite tjock-TV innan Mattias kom in i bilden. Alla andra, som sitter hemma med sina 55" plasma-TVs tycker vår är antik. I julas skaffade vi oss, efter Mattias tjat, ett surroundsystem. Och det är jag iochförsig nöjd med för då får jag bra ljud till musiken.

 

Så moderna är vi.

 

Vi har ingen surfplatta. Inga fjärrkontroller där alla funktioner finns i en och samma dosa. Inga dimmrar till lamporna (trots att vi bor i en nybyggd lägenhet). Inte 1572 kanaler på vår TV. Inte det snabbaste bredbandet. Jag har ingen iPhone och därför inte heller någon dockstation till en. Ingen iPad heller. Vi har ingen bakmaskin. Jag har ingen fancy klocka som mäter hur långt och fort jag springer tillsammans med min diskutabla puls efter ett löppass. Jag har ingen plattång.  Bilen vi äger är 14 år gammal och har absolut ingen AC. Den har dock centrallås, men det funkar bara ibland. Och fjädringen till bagageluckan är kass så den får man hålla upp om man inte vill dö.

 

Det jag försöker säga är att jag tycker förbrukningssamhället har spårat ur. Fullständigt. 12-åringar går runt med senaste iPaden. Ner i 6-årsåldern går barn med märkeskläder dyrare än mina finaste skor. Man behöver ha varsin dator och en TV i varje rum (för Gud förbjude om man skulle behöva komma överens om att se ett progam). Och ALLT skall vara nytt.

 

 

Hur blev det så? Det påstås att vi människor är det smartaste däggdjuret. Vi kan resonera, vara logiska. Om det verkligen är sant, hur kan vi då få för oss att prylar i alla former skall göra oss lyckliga?

 

 

Mina föräldrar har alltid varit noga med att man ska uppskatta livet. Inte sakerna i det. De har alltid tvingat oss att fundera på vad som egentligen är viktigt. Vad som verkligen är livskvalité.

 

För mig är livskvalité en skön promenad. Kärlek. Vänskap. En mjuk och skön soffa att läsa en tidning i. Loppisar, där man hittar vackra, gamla föremål att ta med sig hem. Använda saker, med en historia. En själ. Livskvalité är för mig också trygghet. Tron på sig själv. En varm brasa. God hälsa. En god bit mat. Och givetvis ett glas vin.

 

 

Det är nog därför jag med lite ångest ska hämta ut vår kaffemaskin i eftermiddag. Mattias är lite mer pryltokig än jag. Han är inte en sämre människa för det, det är inte så jag menar. Men han ville ha en kaffemaskin och fick ett riktigt fint erbjudande genom sitt jobb. Så jag sa OK. Jag tycker om kaffe och kommer garanterat använda den när den väl står här. Men jag känner inte att jag behöver den.

 

För vi har faktiskt en kaffebryggare. Och den är ganska modern. För den har droppstopp.