2½ vecka. Det är vad vi har kvar till BF för vår lilla donna. Tiden går väldigt fort när vardagen är ett faktum, det är bara att inse.

 

Såhär i slutet av graviditeten förväntade jag mig att jag skulle vara otymplig och oerhört tung. Utmattad av värmen och av de anledningarna önska att förlossningen var över så att jag fick min kropp tillbaka.

 

Förväntningar.

 

När jag tänker tillbaka på alla de förväntningar jag hade inför graviditeten förundras jag i nästa andetag över hur fel jag hade om precis allt. När det blev ett faktum att vi väntade barn gjorde jag mig redo för strid. Jag tog för givet att illamåendet skulle komma snabbare än på de flesta andra. Jag ansåg att foglossning och ryggont var självskrivna problem jag skulle ha eftersom att mitt arbete är som bäddat för dessa problem. Och vikten ska vi inte prata om. 30kg upp och svullen som en Michelingubbe skulle jag bli, framförallt sommarhalvåret då värmen skulle knäcka mig totalt och jag skulle få bo i en plaskpool för att ens kunna existera. Mat, godis och läsk var något jag skulle trycka i mig tillsammans med någon konstig craving. Jag skulle i anslutning till alla mina krämpor och bekymmer även bli en sur och oförstående fru med oerhört kort stubin och kanske till och med önska livet ur min man stundvis. Förmågan att röra mig skulle även den vara ytterst begränsad och jag skulle verkligen inte vilja lämna huset eller starta nya projekt under andra halvan av de kommande nio månaderna. Själva förlossningen skulle i 40 veckor vara min största fasa och jag skulle promt kräva ett kejsarsnitt. Jag planerade i förväg hur jag skulle lägga upp min motivering. Det skulle bli den jobbigaste tiden i mitt liv.

 

Hur det blev?

 

De senaste nio månaderna har varit så lätta att jag fått höra av avundsjuka gravida att det inte är "normalt" att må som jag gjort (jag inser tack och lov att man bara varit bitter och att man visst kan må så bra som jag gjort, det är faktiskt inte alls ovanligt). Det enda problemet jag haft har varit blodtrycksfall till följd av järnbrist (som enkelt botades med tabletter). I övrigt har jag mått prima. Som vanligt. Efterhand som magen växt har jag självklart blivit lite mindre rörlig, men än idag kan jag starta projekt såsom städa bilen eller lägga mig och måla hallgolv, utan att lida av det. Illamåendet har inte existerat. Totalt har jag gått upp 9kg i vikt, vilket är vad bebis mm ska väga såhär långt in i graviditeten. Inga konstiga matvanor är upptäckta. Jag har varit en snäll fru enligt min man och än så länge får han bo hemma. Och han är i livet. Jag har inte ont någonstans. Kan i och för sig vakna med kramp i vaderna ibland, men vad är det att gnälla om? Samma dag som vi fick veta att vi väntade barn slutade jag oroa mig för förlossningen. Har insett att det löser sig med hjälp av kunnig personal, en trygg make vid min sida och ett starkt psyke.

 

Det jag lärt mig av dessa 40 veckor är att man inte ska tro att man vet allt. Av mina förväntningar kontra utfall att döma, vet jag att absolut ingenting går att förutspå. Nu får vi se hur många av förväntningarna inför mammarollen som stämmer och vilka som är helt felaktiga. Men dem får vi vänta några veckor till på att utvärdera.