Den nalkande julen. 

 

Julkänslan infinner sig sällan den första advent. Då är det fortfarande flera grader över nollan och det känns ungefär som att dansa kring en midsommarstång i april när man tänder julstjärnor och klär adventsljustakar till höstvärme och en ännu växande gräsmatta.

 

Jag har ändå försökt i år, att ha känslan. Jag har bakat mina saffransbullar i vanlig ordning. Julat till det, precis som alla år. Tänt brasan och svettats onaturligt, för jul ska det banne mig bli i år med.

 

Trots att Elsa bara är 4 månader hoppas jag att hon kan få känna vad jag känner. 

 

Julkänslan kommer sällan till mig innan lucia. Lucia brukar vara startskottet för mig. Efter den obligatoriska tåren till skolans luciatåg, blir det bara bättre och bättre. Årets två sista veckor brukar jag krypa in under mitt eget skinn. Reflektera över det gångna året. Saker man fått uppleva. Saker man borde gjort. Saker man inte borde gjort. Jag känner tacksamhet så det räcker och blir över för hela nästa år också. Den är enorm, min tacksamhet. Den blottar sig för mig under decembers sista dagar. Och det är inte förrän då, mitt i min nakna tacksamhet, som julkänslan uppenbarar sig. 

 

I år, som alla andra år, längtar jag hem. Ingen jul kommer någonsin vara som den jul jag får spendera med min familj. Det är något alldeles speciellt med julen hemma. Hemma på den mörka gården.

 

Julljusen syns i fönstrerna ända uppifrån vägen. De välkomnar oss i natten när vi kommer långväga ifrån. Likaså granarna på vardera sida finentrén. Som vi självklart inte går in genom förutom vid speciella tillfällen. Gårdsplanen är räfsad så att det nästan guppar under bilen när vi kör in. Vi kommer in i värmen. I varje rum andas julen och det känns som om den alltid sett likadan ut. I köket sitter Maja i fönstret och längtar ut, men mamma har stängt kattluckan. Det är för sent att jaga möss tycker hon, Maja håller inte med och visar ett tydligt missnöje. Kaffet har precis runnit ner. Det finns alltid kaffe på kannan hemma i köket. Lite som man ser på TV ibland. Det doftar kaffeböna. Den stora tomten står på sin plats i finhallen. Bredvid trappan upp. I biblioteket har pappa gjort plats för granen, som ska in två dagar innan julafton. Mamma har bestämt var den ska stå och pappa har fått bära bort möblerna. Redan nu kan man känna doften från granen som ännu inte står där. Jag kan se längtan i våra små ögon från förr, när vi fick hjälpa till att klä granen. Den som lyckades hänga mest glitter på en gren vann. På äldre dar har det blivit lika charmigt och busigt att i smyg senare möblera om granens alla kulor och glitter, i smyg, med mamma. 

 

Dagarna innan dopparedagen börjar med just den där stunden. Vi klär granen. Vi har sedan den årliga kampen om årets köttbullar. Jag tvingar mamma att göra egna. Hon gör smeten och jag steker (som förlåt för att jag gör det svårt). Vi tjuväter och bråkar om vem som ätit flest. Pappa griljerar skinkan. Vi tjuvstartar lillejulafton. Måste kvalitetssäkra maten. Häller upp godis i skålar och lever i tron om att ingen äter chokladen i smyg. Fast vi vet att alla gör det. När småtimmarna sen kommer - då! Då är det uppesittarkväll. I varsin vrå i huset gömmer vi oss. Dags att slå in julklappar. Alla behöver tejp, snöre, saxar och måste komma ihåg att knacka först och fråga om man får komma in. Ifall någon slår in en paket till just mig. Sedan läggs alla klappar under granen och vi somnar. Den som först vaknar på julaftonsmorgon måste göra varm choklad till oss alla. Och tända gran och änglaspel i biblioteket. Sedan är det dags att väcka resten. Oftast alldeles för tidigt och med okammat hår, sitter vi där som små barn igen. Morgonen framför granen. Katten biter i julsnörena. Vi dricker varm choklad och får öppna ett paket. Det glittrar i gran och i ögon. 

 

Vi är vuxna, nästan allihop, men julen bringar fram känslan. Hopp. Kärlek. Allt är möjligt. Vi är så lyckligt lottade. Tillsammans. Förväntansfulla. En familj. Bekymmersfria. Fjäderlätta. Inga måsten.

 

Må vi alltid tillåta oss själv att känna såhär i juletid. 

Jag kommer hem igen till jul.

Jag kan knappt vänta.