Låt oss prata om barnlängtan och begrava skammen
Idag tänkte jag att vi skulle prata lite om det här med att skaffa barn.
Jag och min man är runt 30 år idag. I vårt umgänge byter gravidmagarna ut varandra titt som tätt. Vi pratar mycket om det fina med att vara gravid och gärna pratar vi också om hur roligt det är att försöka bli gravid och hur enkelt det tycks gå när man "bara bestämmer sig". Någon blev gravid mot alla odds då hon hade spiral. En annan under sin första försöksmånad. Den tredje behöver nästan bara tänka ordet "bebis" och vips så är hon gravid. Nu kämpar de med diverse småkrämpor som gradviditeten innebär och de njuter tillfullo av det. Såklart. Det är underbart att se lyckan i vänners ögon, fulla av förväntningar.
Kampen om att få bli en familj.
Däremot pratar vi aldrig om svårigheten med att bli gravida. Kring det är det total tystnad. Vi pratar inte om baksidan. Den där man för längesedan slängt alla preventivmedel och vill vara med i diskussionerna om när man blev lite spontangravid, men inget händer. För faktum är, att det för väldigt många par, ungefär 25% av oss, är svårt att bli gravida. Det är ju just det vi måste prata om. Vi måste sudda ut skammen.
Jag och min man har under ett års tid försökt bilda familj. En sak vet jag. En sak är säker; man skaffar inte en familj. Man skaffar inte heller barn. Man har turen att få möjligheten. Att vilja ha barn garanterar inte att man kan bilda familj.
Drömmen om ett barn.
Vi har fram till nu gjort, vad vi tror, är allt. Vi har jagat ägglossningar. Köpt test efter test för att kolla när fertilliteten är som störst. De där strecken på pinnen ger en till slut mardrömmar. Gjort otaliga gravtest bara för att kolla. Vi har gjort som många, självutnämnda, experter sagt och "slappnat av och inte tänkt så mycket på det", för som ni vet hör ju stress och barnlöshet ihop. För att minska den där stressen har vi gjort mycket roliga saker, för vi har också fått tipset att inte pausa vårt liv. Vi har rest, slappnat av, njutit av stunden - allt för att mina äggstockar ska bli lite mer gästvänliga. Men faktum är att stressen man känner inte handlar om att man inte lyckas bli gravid igår, idag, imorgon. Stressen handlar om rädslan att kanske aldrig få bli förälder. Få bli mamma och pappa. Hade vi vetat idag att vi om 5 år skulle vara föräldrar, ja då hade jag utan problem kunnat chilla, slänga alla ägglossningstest och bara go with the flow. Det känns lite ironiskt idag att man under sexualkunskapen i åttan fokuserade på hur man inte skulle bli gravid. Använd kondom, P-piller, stavar, spiraler, plåster!
Det är som kämpigast den där veckan i månaden när vi som mest hoppas på utebliven mens. Vi håller andan ett tag och sedan kommer besvikelsen. Månad efter månad. De stunderna kan vi komma att diskutera om vi verkligen vill ha barn. Jag tror det är en försvarsmekanism. Eller ett sätt att läka och få ny kraft. Ny kraft för att orka fortsätta hoppas, kämpa och längta efter ett plus på stickan. Efter hjärtljud på ultraljudsskärmen. Efter ett skrikande barn. Efter snoriga dagisbarn och vattkoppor. Efter förväntningarna runt julgranen en julaftonmorgon. Efter kramarna, pussarna. Och tonårsbråken och den första pojk- eller flickvännen.
Jag förstår att vänner och bekanta kan vara rädda att ta upp dessa frågor till diskussion. Men det jag försöker säga är - gör det! Det är inget konstigt att ha svårt att bli gravida. Det är däremot konstigt att inte prata om det. Att tysta ner det. För faktum är att vi behöver prata om det svåra. Vi är öppna med att vi vill bli föräldrar. Vi är också öppna med att vi för tillfället inte lyckas. För oss är det inte känsligt att prata om. Vi vet att vi kommer bli föräldrar. På något sätt.
skriven
Fia - till att börja med. Du skriver och formulerar dig så fantastiskt väl! Och fint! Att du valt rätt yrke är för både dig och mig skönt - då finns det hopp för våra barn (dina och mina) att de kanske någon gång där i framtiden faktiskt kan ord som inte bara består av stora outtalbara bokstäver som FYI, WTF, ASAP och så vidare. Konsten att kunna uttrycka sig i ord, vad man känner, hur man mår, drömmar, tankar och förväntningar på livet. För det råder ju som du säger inga som helst tvivel OM ni kommer bli föräldrar. Det kommer ni bli - och fantastiska sådana (en klyscha jag vet men just ni kommer faktiskt bli riktigt jävla grymt fantastiska päron - så är det!). Jag tillhör de som haft turen och möjligheten att inte behöva kämpa någon längre stund för min fantastiska unge. Men det är ju som du säger så många som har det fruktansvärt kämpigt. Vi har ju gemensamma vänner du och jag som blivit gravida nyligen - vilken känsla - vilken glädje! En helt ofattbar känsla. Det tig tid. Två år. Men det gick. Det går. Och det kommer gå för er med. På så sätt var det ju verkligen inte bättre förr - tänk alla hjälpmedel som finns numera! Både vad gäller hjälp att bli gravida och till adoption. Frågan är egentligen bara vad ni har för tankar kring de hjälpmedel som finns? Och det är där jag egentligen tycker diskussionen blir lite känslig. För mig är barnet och familjen målet. Det var inte hugget i sten HUR vi skulle ta oss dit men att börja med varandra kändes som en god början. Redan innan pratade vi om att det kanske inte skulle gå. Alls. Vad gör vi då? Provrörsbefruktning? Adoption? Spelade ingen roll - bara vi kom fram - till målet. Inget av detta kändes främmande eller som borträknat. MEN jag upplever att det är en del som ser det som ett nederlag, ett misslyckande att inte klara det på tu man hand. Att erkänna för omvärlden att man måste ta hjälp för att man inte 'klarar' det själva. Det är tungt, motigt, jobbigt och djävulskt emellanåt - det har jag känt genom vänner under de senaste 10 åren. Men ni är starka, tillsammans. Och jag hyllar er båda för att ni tagit steget till er familj. Familjen Boman. Jag hyllar dig för att du är så fantastiskt stark och genomgod. Och jag vet att du, precis som jag, anser att det är slutmålet som är det viktiga. Inte hur man tar sig dit.
Många pussar & kramar