Jag är en romantiker. Kanske ingen hopplös sådan, men ändå. I hjärtat känner jag mig lite som Julia i "Romeo och Julia". Det är säkert många med mig som skulle kunna dö för kärlekens skull. Kärleken till sin man, pojkvän, syster, sina barn. Kärleken har många ansikten. Kärlek är lite som julen, då vi ger presenter till våra nära och kära bara för att det känns bra. Vi ger av oss själva, inte för att vi måste, utan för att vi vill. Ett ständigt givande. Nej, det handlar inte bara om en kyss, utan att man ger någon annan tid, lyssnar till hans drömmar, är uppmuntrande, stödjande och tror på honom.  

♥ I nöd och lust ♥

Jag tror absolut på livslång kärlek. Jag tror och hoppas med hela mitt hjärta att mina föräldrar upplever det, precis som mina mor- och farföräldrar gör. Jag har upplevt det. En gång. Alla de gånger jag, nu på efterhand suttit och gråtit över en kille, har det egentligen inte handlat så mycket om att jag ville dela mitt liv med just honom. Snarare att jag ville dela det med någon från länge sedan. Jag börjar mer och mer inse att det faktiskt är min enda kärlek jag fortfarande, efter 3 år, sitter och gråter över. Och det skrämmer mig. Det är lättare sagt än gjort att hänga kvar, att kämpa, idag. Vi lever i en tidsålder då människor allt oftare klipper av sina känslomässiga band och springer. Reklam och annan marknadsföring överallt i världen säger oss att vi ska uppfylla alla våra själviska behov och inte ta något ansvar. Denna attityden har smugit sig in i våra hem och i våra relationer, sakta men säkert. På vägen tappar man bort hjärtat.
Och kanske sin livskamrat...