Det knackar på dörren till personalrummet.

I dörröppningen står en flicka. Mascaran rinner ner för kinderna.

Det har varit en jobbig helg.

***

Det är många som har en åsikt om hur det är att vara lärare. Framförallt människor som inte är lärare. Vi blandas ofta in i politiska debatter. PISA-undersökningar. I diskussioner om huruvida vi verkligen förtjänar vår "sommarsemester" (som faktiskt är kompensationstid för att arbeta 45 timmar/vecka resten av året). Sen gnäller vi ju på lönen också. Vi som har sommarlov, jullov, påsklov och sportlov. Hur vågar vi?

Tro det eller ej, men att vara lärare är roligt. Det är något som jag, med många andra ser som en livsuppgift. Vi bär ett stort ansvar. Vi är på något sätt med och skapar framtiden. Det är mäktigt. Och svårt.

Det är inte alltid en lätt uppgift. En ständig balansgång mellan förståelse, gränser och ansvar. Vi ska lära dem mycket under deras tre högstadieår. Kraven på både dem och oss är höga. Studieresultat! Betyg! Framtid!

Eleverna ska känna sig trygga.

Nyckeln till lyckad undervisning bottnar ju trots allt i en god relation till varandra. Något utav det första jag fick lära mig under lärarutbildningen var att Sveriges läroplan genomsyras av en värdegrund. Denna ska synliggöras i allt vi gör i skolan. Vi diskuterar med eleverna betydelsen av att behandla varandra väl. Att respektera varandra. Att hitta strategier och verktyg för att möta livets olika svårigheter, konflikter. Att känna sig trygga. Varje individ behöver känna kärlek och bli bekräftad för att kunna lyckas i skolan och detta ingår i mitt uppdrag.

Det vi lär eleverna i skolan speglar ju sedan av sig både hemma vid middagsbordet, på fotbollsplanen, på Instagram, bloggar och Facebook.

Under mina 4½ år på lärarutbildningen var det däremot ingen som lärde mig hur jag skulle agera om det däremot var hemma vid just elevens middagsbord som den goda relationen och tryggheten inte fanns. Det fanns inga färdiga utvecklingsmodeller för hur jag eventuellt skulle hantera berättelsen om en sömnlös helg hemma, fylld av bråk, skrik, otrygghet och rädsla. Det fanns inte heller en tydlig manual för det samtal som vid en sådan situation skulle kunna implementeras.

Jag strävade länge efter att vara professionell. Fokusera på lärandemål, centrala innehåll, bedömningsmatriser och formativa bedömningar i skolämnena, för min del i Engelska. Vi ska få upp elevernas läsförståelse och höja snittet på elevernas avgångsbetyg. Vi måste ju snygga till siffrorna i alla dessa undersökningar som pekar på att Sveriges undervisning blir allt sämre. Ja, ni har ju själv läst tidningarna.

Att vara professionell. 

Jag är det fortfarande, men med en betydligt större ödmjukhet.

För innan våra fantastiska elever känner trygghet, ro och kärlek hemma vid middagsbordet är betygskriterierna för ett E i engelska föga viktigta. Då blir skolan och vi lärare istället viktiga i alla andra aspekter än just lärandet. Då blir vi tryggheten de saknar hemma. Då blir just behovet av trygghet utgångspunkten för en elevs dag. Att finna tröst, en famn att hämta andan i. Det finns inte en matris i världen som kan vinna den kampen. Inget engelskt verb heller för den delen.

Och en engelsklärares stress angående PISA-undersökningen - den får helt enkelt vänta tills imorgon...