Idag tänkte jag att vi skulle prata lite om det här med att skaffa barn.

Jag och min man är runt 30 år idag. I vårt umgänge byter gravidmagarna ut varandra titt som tätt. Vi pratar mycket om det fina med att vara gravid och gärna pratar vi också om hur roligt det är att försöka bli gravid och hur enkelt det tycks gå när man "bara bestämmer sig". Någon blev gravid mot alla odds då hon hade spiral. En annan under sin första försöksmånad. Den tredje behöver nästan bara tänka ordet "bebis" och vips så är hon gravid. Nu kämpar de med diverse småkrämpor som gradviditeten innebär och de njuter tillfullo av det. Såklart. Det är underbart att se lyckan i vänners ögon, fulla av förväntningar.

 Kampen om att få bli en familj.

Däremot pratar vi aldrig om svårigheten med att bli gravida. Kring det är det total tystnad. Vi pratar inte om baksidan. Den där man för längesedan slängt alla preventivmedel och vill vara med i diskussionerna om när man blev lite spontangravid, men inget händer. För faktum är, att det för väldigt många par, ungefär 25% av oss, är svårt att bli gravida. Det är ju just det vi måste prata om. Vi måste sudda ut skammen.

Jag och min man har under ett års tid försökt bilda familj. En sak vet jag. En sak är säker; man skaffar inte en familj. Man skaffar inte heller barn. Man har turen att få möjligheten. Att vilja ha barn garanterar inte att man kan bilda familj.

Drömmen om ett barn.

Vi har fram till nu gjort, vad vi tror, är allt. Vi har jagat ägglossningar. Köpt test efter test för att kolla när fertilliteten är som störst. De där strecken på pinnen ger en till slut mardrömmar. Gjort otaliga gravtest bara för att kolla. Vi har gjort som många, självutnämnda, experter sagt och "slappnat av och inte tänkt så mycket på det", för som ni vet hör ju stress och barnlöshet ihop. För att minska den där stressen har vi gjort mycket roliga saker, för vi har också fått tipset att inte pausa vårt liv. Vi har rest, slappnat av, njutit av stunden - allt för att mina äggstockar ska bli lite mer gästvänliga. Men faktum är att stressen man känner inte handlar om att man inte lyckas bli gravid igår, idag, imorgon. Stressen handlar om rädslan att kanske aldrig få bli förälder. Få bli mamma och pappa. Hade vi vetat idag att vi om 5 år skulle vara föräldrar, ja då hade jag utan problem kunnat chilla, slänga alla ägglossningstest och bara go with the flow. Det känns lite ironiskt idag att man under sexualkunskapen i åttan fokuserade på hur man inte skulle bli gravid. Använd kondom, P-piller, stavar, spiraler, plåster!

Det är som kämpigast den där veckan i månaden när vi som mest hoppas på utebliven mens. Vi håller andan ett tag och sedan kommer besvikelsen. Månad efter månad. De stunderna kan vi komma att diskutera om vi verkligen vill ha barn. Jag tror det är en försvarsmekanism. Eller ett sätt att läka och få ny kraft. Ny kraft för att orka fortsätta hoppas, kämpa och längta efter ett plus på stickan. Efter hjärtljud på ultraljudsskärmen. Efter ett skrikande barn. Efter snoriga dagisbarn och vattkoppor. Efter förväntningarna runt julgranen en julaftonmorgon. Efter kramarna, pussarna. Och tonårsbråken och den första pojk- eller flickvännen.  

Jag förstår att vänner och bekanta kan vara rädda att ta upp dessa frågor till diskussion. Men det jag försöker säga är - gör det! Det är inget konstigt att ha svårt att bli gravida. Det är däremot konstigt att inte prata om det. Att tysta ner det. För faktum är att vi behöver prata om det svåra. Vi är öppna med att vi vill bli föräldrar. Vi är också öppna med att vi för tillfället inte lyckas. För oss är det inte känsligt att prata om. Vi vet att vi kommer bli föräldrar. På något sätt.