Facebook vs Fia

Sen en tid tillbaka har facebook och jag haft en konflikt. Fram tills nu har det varit en tyst kamp. Men nu måste jag få skälla på denna webbsida.
 
Jag funderar på allra största allvar på att gå ur denna sida.
 
Jag loggade in idag. Jag kunde läsa om missfall, dödsfall, husköp, krossade relationer, sjukdomar, otrohet, grannfejder...och en del information kom inte ens från förstahandskällan utan delades glatt med till hela facebook av vad kan ha varit 2:a eller 3:e person. En mamma hade tillochmed försökt sjukanmäla sitt barn genom att skicka ett meddelande till mig!
 
Men alltså...kom igen!
 
Jag vet inte exakt hur många "vänner" jag har på facebook, men jag kan gissa på att snittet för de flesta av oss är mellan 200-500. Majoriteten av de man har som "vän" på facebook är människor man egentligen aldrig pratar med; gamla klasskamrater, f.d kollegor, vänner till vänner osv. Personer man egentligen inte har en relation till, men man tycker, som den nyfikne Svensson man är, att det är lite kul att ha lite koll på läget. Man är nyfiken.
 
Av alla de vänner jag har på facebook är det ungefär 25% som jag verkligen umgås med. Och av de procenten står kanske 25% av dem mig väldigt nära.
 
Jag har ingenting emot mediavärlden egentligen. Jag har ju själv ett konto på facebook och jag skriver en blogg för jössenamn. Men jag tycker man får dra gränsen någonstans. Men var drar man den?
 
Jag blir ärligt talat arg på vänner och familjemedlemmar till mig som outar hela sitt liv på facebook men som inte har vett att lyfta luren och tala om ifall något stort har hänt i deras liv. Jag vill inte läsa om operationer, missfall, gradviditeter och husköp på en sida som delas med alla dessa "icke-vänner". Självklart ska man dela med sig av sitt liv öppet om man vill - men man kan väl välja att ha lite integritet samtidigt?
 
Jag styr inte över andra. Det är inte heller min intention. Man får väl skriva vad man vill var man vill.
 
Men låt oss leka med tanken att jag säger upp mitt Facebook-konto. Hur många skulle då höra av sig och berätta om sina liv? Jag tror inte jag hade hört mycket ljud. Men jag hoppas det.
Innerst inne tror jag bara att jag bär på en besvikelse. För, även om det inte händer ofta, när jag har stora nyheter delar jag med mig av dem - men inte till hela världen utan till mina vänner. Till de som betyder något extra för mig. Och istället för att få veta viktiga livsförändrande saker på fejsbook, vill jag också vara den där extra ibland. Jag vill få det tillbaka.
 
Av de vänner jag har finns det bara 3 som jag på en daglig basis pratar med. Och vi kommunicerar genom telefon, sms och fikastunder. Vi shoppar, tar promeader och skratta. Mycket. Ni minns kanske inte det, men man kan umgås med människor utan ett inlägg på fejjan.
 
Men det är ju som dem säger: "Står det inte på facebook, har det inte hänt."
 
Trevlig helg,
från en högst ifrågasättande Fia
 
 

Kommentera här: