Kalla det vad ni vill. Jag är verkligen ur form för tillfället. Har ingen aning om varför. Ingen koll på vad som var den utlösande faktorn. Jag har bara lagt av. Jag känner mig täckt av oförklarlig sorg. Klippt i bitar. Jag känner att jag gått rakt in i en betoongvägg. Allt gör ont. Allt är jobbigt. Luften har gått ur mig totalt. Som om jag inte kan andas. Jag är tom. På energi. På ork. På glädje. På allt.

 

Jag antar att det är en kombination av allt möjligt. På jobbet känner jag mig halv. Jag är på två platser som kräver mycket skilda arbetsinsatser av mig, vilket gör att jag känner mig delad i två. Jag känner att jag inte har tiden att ge 100% och jag hatar det!

 

På privat plan har jag det egentligen strålande bra. Mattias är fantastisk och självklart vill jag inte belasta honom med en massa gnäll hela tiden. Däremot har jag hemlängtan men ingen ordentlig tid att åka hem förrän till jul.

Jag saknar en vän oerhört. Har inte pratats vid på ett tag och det har hunnit hända mycket i hennes liv som jag trodde hon skulle kasta sig på luren och berätta för flera månader sedan. Jag är ledsen, besviken och rädd att kanske ha förlorat henne. Men det kann också vara så att jag missförstått hela situationen. Att jag överreagerar. Att vardagen bara kommit emellan. Sånt händer ju oss alla! Mig med.

 

Hur gärna jag än vill resa mig ur sängen och bara precis ta mig i kragen och ringa samtalen jag måste, så har jag ingen kraft. Ingen ork. Jag går på autopilot. Jag hoppas på ny energi snart. Så fort jag fått min ork tillbaka skall jag ta tag i allt jag måste.

 

Ibland blir det kanske bara för mycket.

Jag har aldrig varit riktigt deprimerad, men kanske är det såhär det känns?

 

Jag har all anledning i världen att vara glad och lycklig just nu. Jag är omringad av fantastiska människor. Och det händer ett och annat framöver som jag verkligen gläds över.