Perspektiv
Jag har bott på Gotland i två år. Jag älskar att bo här. Jag har en fantastisk man i mitt liv. Omtänktsam. Kärleksfull. Unik.
När jag flyttade hit var min förhoppning och tro att vänskaper jag hade skulle stå starka ändå. Att distans inte var av betydelse när man behövde varandra. Mina vänner och jag pratar inte varje dag. Ibland inte ens varje vecka. Men vi finns där när det behövs. Alltid. Det var min tro.
Jag är inte övertygad längre.
Jag har några få vänner "hemma" som jag tillåter in på bara skinnet. Fantastiska människor med stora hjärtan. Vänner jag gråtit och skrattat med. Människor jag delar underbara minnen med. Och galna. Jag har också haft äran att få lära känna fantastiska människor här på ön som förgyller min vardag här. Ni är alla unika på era alldeles egna sätt.
En vän, för mig, är någon som förstår mig när jag inte förstår mig själv. Någon som genom bara sin existens läker mig när någon eller något gjort mig halv, av en eller annan, anledning. Någon som stadigt står och väntar på att jag ska resa mig. Jag tror jag försöker säga att vänskap är det härligaste vi har att erbjuda varandra.
Något av det mest fascinerande i en vänskap är att det inte finns några som helst krav på att man ska tycka eller vara likadana. Tvärtom, uppskattar jag olikheter. Det bringar perspektiv.
Perspektiv.
Det var vad jag behövde få idag. Igår fick jag stora besked gällande en vän - via ett publikt meddelande på facebook. För er som ännu inte upptäckt facebook, är det ett socialt forum där istortsett vem som helst kan läsa vad man väljer att skriva där.
Det kanske är så att distans dödar vänskap.
Missförstå mig rätt. Jag vet att vardagen ofta kommer emellan. Att ett samtal eller sms ibland helt enkelt inte går att trycka in. Det kallas livet. Det är likadant för oss allihop. Jag är inte bättre.
Perspektiv.
Efter insikten av att en viktig vänskap verkade ha tynat bort vaknade jag till liv. Jag bestämmde mig i förmiddags för att på olika sätt kontakta de människor som betyder mest för mig. De jag inte vill vara utan.
Jag ville egentligen bara kolla av läget med dem. Se så att de hade det bra, vart de än befann sig i sina vardagar. Jag saknade dem. Och hade dåligt samvete. Jag vet ju att jag själv är dålig på att ringa.
Av de jag hörde av mig till fick jag ett svar.
Ett svar.
Perspektiv.
När jag flyttade hit var min förhoppning och tro att vänskaper jag hade skulle stå starka ändå. Att distans inte var av betydelse när man behövde varandra. Mina vänner och jag pratar inte varje dag. Ibland inte ens varje vecka. Men vi finns där när det behövs. Alltid. Det var min tro.
Jag är inte övertygad längre.
Jag har några få vänner "hemma" som jag tillåter in på bara skinnet. Fantastiska människor med stora hjärtan. Vänner jag gråtit och skrattat med. Människor jag delar underbara minnen med. Och galna. Jag har också haft äran att få lära känna fantastiska människor här på ön som förgyller min vardag här. Ni är alla unika på era alldeles egna sätt.
En vän, för mig, är någon som förstår mig när jag inte förstår mig själv. Någon som genom bara sin existens läker mig när någon eller något gjort mig halv, av en eller annan, anledning. Någon som stadigt står och väntar på att jag ska resa mig. Jag tror jag försöker säga att vänskap är det härligaste vi har att erbjuda varandra.
Något av det mest fascinerande i en vänskap är att det inte finns några som helst krav på att man ska tycka eller vara likadana. Tvärtom, uppskattar jag olikheter. Det bringar perspektiv.
Perspektiv.
Det var vad jag behövde få idag. Igår fick jag stora besked gällande en vän - via ett publikt meddelande på facebook. För er som ännu inte upptäckt facebook, är det ett socialt forum där istortsett vem som helst kan läsa vad man väljer att skriva där.
Det kanske är så att distans dödar vänskap.
Missförstå mig rätt. Jag vet att vardagen ofta kommer emellan. Att ett samtal eller sms ibland helt enkelt inte går att trycka in. Det kallas livet. Det är likadant för oss allihop. Jag är inte bättre.
Perspektiv.
Efter insikten av att en viktig vänskap verkade ha tynat bort vaknade jag till liv. Jag bestämmde mig i förmiddags för att på olika sätt kontakta de människor som betyder mest för mig. De jag inte vill vara utan.
Jag ville egentligen bara kolla av läget med dem. Se så att de hade det bra, vart de än befann sig i sina vardagar. Jag saknade dem. Och hade dåligt samvete. Jag vet ju att jag själv är dålig på att ringa.
Av de jag hörde av mig till fick jag ett svar.
Ett svar.
Perspektiv.
skriven
Det här med perspektiv. Jag minns stunder med många människor som inte tvunget är mina vänner. Mina vänner i antal kan jag räkna på en hand, även om jag skulle behöva amputera ett finger eller två av köldskador denna vinter. Minnen kan dock vara fina och berika genom sin blotta existens, vare sig den fortskrider eller har stannat i tiden.
Jag minns Ida och dig när ni passades av min mamma. Du ville vara med min mamma och titta på medan hon körde enligt sitt sedvanliga aerobicspass på sitt videoband. Vi bråkade om ett suddgummi efter Barnens kyrkotimme. Jag ville så gärna ha en lillasyster istället för en lillebror – jag minns den gången jag var elak mot min bror medan ni var där och mamma blev arg, varpå jag kramade om din syster och sa, "Min Ida!". Jag minns teckningen jag ritade till dig flera år senare, fastän dagmammetiden var förbi – du stod ute i regnet och knaprade på ett grönt äpple tillsammans med en kompis. Och det "gungande" skrattet glömmer jag aldrig.
Idag är vi inte vänner, men minnena från när du var en vän består. Fast å andra sidan är det tråkigt med människor som inte svarar, vare sig det är av ovilja eller tidsbrist; vare sig det är en nära vän eller en avlägsen bekant.