Hur vet man att man inte håller på att tappa förståndet fullständigt? Jag vill våga påstå att jag, trots mitt förrvirrade och tankspridda yttre, är en ganska förnuftig människa. Vanligtvis. När det gäller viktiga frågor som utbildning, familj, framtid, kärlek, vänner, ekonomi och så. Varför är det då så att jag, ju närmre nyårsafton jag kommer, tappar ännu en gnutta vett varje dag? Som jag berättat tidigare så upphör ett halvårs hopplös väntan om 8 dagar(om jag räknat rätt). Och oavsett hur tungt det eventuellt blir så menar jag det. No more väntartjej. Har aldrig varit det och kommer inte sluta som den patetiska bruden som väntar på ingenting. Punkt slut. Det har redan gått för långt. Så, egentligen borde jag känna mer och mer lättnad i mitt sinne ju fler dagar som går. Men icke. Tvärtom. Jag känner en inre oro och stress. Och smärta. Jag har börjat fundera på vad det kan bero på egentligen. Jag trodde ju att jag kände mig själv bättre än så här.

Jag tror att jag kan sammanfatta känslan som lite bitterljuv. Jag har en evig längtan, men samtidigt är det smärtsamt. rädslan är smärtsam. rädslan att jag ska få bekräftat att samma dag som jag tänkte "Nu vet jag." så tänkte du "Nej, det är inte hon". Och att alla de gånger det gör ont att åka mot kristianstad så tänker du "vad skönt". Och än värre att jag ska få bekräftat att alla de gånger jag sett rakt igenom dig så har du egentligen bara lett tillbaka och tänkt "vad tittar hon på?" Jag tror det är där smärtan kommer in. Det är rädslan att det inte är ömsesidigt självklart. Det värker. Och det gör mig galen. En god vän sa något för några kvällar sedan som gjorde mig fundersam. "Det är så fascinerande Sofie, hur du, oavsett smärtan du känner inombords, tar på dig det bästa av leende och säger till vederbörande att allt är bra. Inte för att du vill luras på något sätt, utan för att du inte vill att någon annan ska känna skuld för den smärta du bär på." Det fick mig att fundera. För så vill jag inte vara egentligen. Jag menar inte att jag vill lägga skulden på någon, men samtidigt vill jag kunna säga "du gjorde mig illa." Det är inte OK. Men, visst, hon har kanske rätt. Jag kanske är en gömmare.

Jag brukar få höra av min trogna bloggläsare att jag har en förmåga att sätta ord på deras tankar. Just i denna kväll hoppas jag att jag inte har gjort det. För denna smärta, förvirring och rädsla önskar jag ingen.